Tillvaron med svågrar är inte alltid lätt och om detta handlar den brasilianska filmen En vampyr i familjen.
Trots att min portugisiska är inte den bästa så är det en ganska förutsägbar historia. Smårolig på sina ställen men långt ifrån något mästerverk gör att betyget hamnar på 2 av 5 huggtänder.
Jag har dock sett värre!
Nej, jämfört med att vara hemma på ledighet så är firandet av midsommarafton ombord aningen tristare.
Så pjåkigt är det dock inte!
Fördelen med kvartsurverk är att konsumenten själv kan byta batteri hemma vid köksbordet.
Grundläggande instruktioner finns på nätet och ersättningsbatterier kan man köpa lite varstans.
Nästa gång ska jag nog byta tätningarna också, inte för att jag har gjort det förut men så svårt kan det väl inte vara?
I grund och botten är jag inte särskilt bilintresserad, det är ju dock svårt att förneka att gamla åk är mycket finare än dagens tråkiga lådor som är hyfsat bränslesnåla och bara fungerar.
Nellie’s diner i Sjövik hade bilträff, man kan lugnt säga att det var stor uppslutning. Parkeringarna var fulla med gamla bilar och människor, maten tog slut.
Det kurrade i magen, vi åkte vidare.
Dessvärre sker familjevåld och om detta handlar Colleen Hoovers bok Det slutar med oss, känd genom filmen med samma namn.
Den var okej men ganska jobbig att läsa, ingen skrattfest men inte heller genomhemsk. Bristen på detta något extra gör att betyget hamnar på 3 av 5 blåtiror.
Jag kanske inte var målgruppen?
Elektroniska navigatorer i all ära men ibland vill man ju planera färden på papper.
Vår i övrigt moderna bil saknade dessvärre en bra plats att placera kartor inom lagom synhåll. Denna improviserade lösning med en högst ordinär pappersklämma som hänger i en självhäftande kabelhållare från blåa lågprisvaruhuset funkar dock helt okej!
Än så länge är jag mycket nöjd.
Den timmeslånga turen med amfibiebussåkeriet Oceanbus är en uppfriskande sorts sightseeing av det ovanligare slaget.
Det iögonfallande målade fordonet stånkar sig igenom ett försomrigt Göteborg till Klippan där det raskt plaskar ner i vattnet. Periodvis är det trångt på gatorna i eftermiddagsrusningen. Ett kort varv på älven senare kravlar det sig upp och kör och tillbaka mot starten utanför Stora teatern.
Både guiden och busskaptenen verkar veta vad de gör. Berättelserna är lagom lättsamt med göteborgska ordvitsar. Vädret var fint och alla verkade nöjda med resan!
Jag åker gärna amfibiebuss igen, kanske i Stockholm?
What We Do in the Shadows är en mockumentär, dvs ett drama i dokumentärstil, om fyra vampyrer som delar bostad i den Nya Zeeländska staden Wellington.
Handlingen är ovanligt bra och stundtals väldigt rolig. Tittaren får följa med i vardagens olika bestyr och betyget landar på hela 5 av 5 blodiga bett!
Jag har planterat solrosor i rabatten utanför porten.
Förhoppningsvis blir de ett uppskattat inslag.
Uppdatering:
Det blev ändå något från fröet, större solros nästa år!
Sällan ser man leoparder i svenska skogar.
Sannolikheten är större när man besöker Nordens Ark men även där gömmer djurens sig bra, hägnen är stora och varierade vilket gör det knepigt att hitta dem.
Hade jag vistats i parken ensam så hade jag nog blivit uppäten redan efter en kvart. Alexandra har dock ett bra öga för att hitta djur i blandad terräng så vi överlevde besöket utan minsta skråma.
Guide Levin 