För att hålla fartygsbiblioteket i ordning så krävs det oftast att en eldsjäl ombord går igenom hyllorna.
Efter tips från en gammal vän som jobbat på bibliotek iland så brukar jag sortera upp böckerna i fyra överskådliga kategorier:
Ungefär en gång i halvåret kontaktar vi Sjömansbiblioteket, de blir bara glada när vi begär ett utbyte.
Det är omöjligt att kunna allt men med en instruktionsbok, sunt förnuft och dyrköpta erfarenheter kommer man långt på vägen.
En före detta kollega, som jag i övrigt inte hade så mycket till övers för, brukade säga att om någon ansträngt sig för att skriva instruktionen så kan vi åtminstone anstränga oss genom att läsa den. I detta håller jag med honom men det är det långt ifrån alla som gör.
När man är aningen längre tid ombord på ett fartyg så behöver man fylla på förråden.
Ombord finns det ofta ett system som kallas slop chest, eller på svenska slabb. Detta är ett mindre varulager med personliga förbrukningsartiklar som man hämtar och skriver upp på en lista. Kostnaden för ens köp dras sedan av på lönen.
Choklad från Marabou är populärt bland den filippinska besättningen. Den tas med hem vid avmönstringen som souvenir, enligt uppgift inte för att det är så fantastisk kvalitet utan mest för att det är kul med utländska varor i hemlandet. Tobak säljs endast under färd mellan två länder eftersom det då blir befriat från punktskatter.
Dagens sjöfart är på gott och ont långt mer uppstyrd än vad ryktena säger. Starköl finns till försäljning på allt färre fartyg, främst för att undvika att folk dricker för mycket men även för att externa aktörer såsom kunder tycker att det överlag är olämpligt.
Oftast är det skepparen som sköter slabben och det är väl också orsaken till att inte alla rederier fortsätter med slabb. I längden blir det dyrt att betala skepparlöner för att inventera godispåsar, enklare då att antingen göra allt gratis eller att avskaffa det helt.
Även om jag inte är någon större kund så är det praktiskt och trevligt att möjligheten finns. Det finns roligare saker man kan göra på sin lediga tid än att behöva springa iland för att akutköpa tandkräm.
Återigen var det dags för Sjöbefälsföreningens kongress!
Förra gången kördes kongressen online eftersom det var lite pandemi i luften men i år var den i Helsingborg. Det är en fin stad med trevliga kvarter och utsikt över sundet.
Personligen gick jag till val på att förbättra löner och andra villkor samt att bygga organisationen underifrån. Tydligen var detta lockande för medlemmarna! När dammet lagt sig och rösträkningen blivit färdig hamnade jag på 11 platsen bland teknikerna vilket gav mig en av de 13 ordinarie kongressombudplatserna i den viktklassen.
Vi lever i en tidsålder av teknologiska landvinningar, mötesadministration och röstande sköts inte längre via acklamation. Istället används IT-tjänsten Suffra, någon sorts mentometer via webbläsare i mobiltelefonen. Smidigt och praktiskt.
Fackligt arbete i allmänhet är oftast ganska trögt och sker i små steg, har man vinden i ryggen så leder stegen framåt och har man motvind så gäller det att spjärna emot så att utvecklingen inte går baklänges. Att skydda sig med en rejäl offerkofta känns bra i stunden men dessvärre så blåser det igenom efter ett tag. Hur gick det då på kongressen?
Framtiden får utvisa åt vilket håll vi gick den här gången, oavsett blir det säkert intressant på vägen.
Min arbetsgivare Sirius Shipping fyller 30 år och jag var bjuden på trädgårdsmingel ute på Donsö! Regnet tog en paus och jag hade letat fram de snitsiga skorna ur klädkammarens dunkla prång.
Öarna i Göteborgs södra skärgård har ju ett någorlunda blandat rykte på fastlandet så med jämna mellanrum får jag frågor om hur det är att jobba för redarna där ute.
Vilda sälar kan nog inte få mig att bo i skärgården men min bild av öarna är att livet där ute inte är så hemskt som det sägs inne i stan. Som utomstående är det inte helt lätt att förstå vad som händer alla gånger men rederierna är vanliga familjeföretag med alla dessas för- och nackdelar.
Jag har jobbat för ganska många olika familjeföretag och en del av charmen är att de ofta är hyfsat långsiktiga. Här är det inte kvartalskapitalism utan mer ett tänkande som spänner över årtionden och ibland generationer. Organisationen har garanterat glastak men inte så många glasväggar så det är möjligt att agera utanför sin spilta och det gillar jag. Nyckeln är som alltid att klicka med ägarna och affärsidén, gör man inte det eller har svårt för lingonsylt så finns det rök i andra skorstenar.
Trevlig tillställning! Först kaffe och tårta följt av tipspromenad med svåra frågor, därefter rejäl grillbuffé från Isbolaget. Jag stannade längre än planerat men tog färjan hemåt innan det var dags att dra igång den museala tändkulemotorn och äta varmkorv i närheten av dess karakteristiska dunk.
Fortsätter man i den här stilen så blir det nog goda år även framöver!
Vill man känna sig riktigt mol allena så kan jag varmt rekommendera Karlshamn en måndagskväll i maj.
Här hände inte det mycket.
Häromdagen blev jag tillfrågad av mitt fackförbund Sjöbefälsföreningen om jag kunde tänka mig att medverka på ett seminarium under årets Almedalsvecka.
Jag behövde inte vara på plats i sommar utan det räckte med att jag filmade mig själv när jag svarade på vissa frågor samt ställde frågor till publiken. Självklart att jag ställer upp på det!
Det är inte lätt att hitta en bra miljö ombord för film, bakgrunden är ganska bullrig och ljuset är inte det bästa. Jag har heller inte filmat något genomtänkt sen jag gjorde en fem minuter lång svartvit skräckfilm som specialarbete i gymnasiet men det gick vägen till slut.
Hoppas att de blev nöjda.
Uppdatering:
Seminariet filmades och går att ses på Youtube: Utan svensk flagg – hur garanterar vi hela Sverige försörjning, säkerhet och försvar?
Så här års kan vädret vara lika varierande som innehållet i ett påskägg.
Ja du Amsterdam, säga vad man vill men det var ju lärorikt att 2006 cykla runt dina vindlande gator i jakt på vad det nu var jag letade efter.
Vi har setts många gånger sedan dess och det är alltid lika trevligt.
Guide Levin 