Efter en rejäl tepaus bänkade vi oss framför Stadsteaterns uppsättning av klassikern Stolthet och fördom. Vad kunde gå fel?
Faktum var att ingenting gick fel! Föreställningen var välspelad, scenografin var innovativ och publiken var nöjd.
En lyckad kväll, helt enkelt.
Jag har tidigare läst en annan bok av Ray Celestin, den här gången blev det Yxmannen.
Som tidigare så bjuds det även här på mustiga miljöer och seriemord med jazztema. Det är tydliga roller, skurken är skurkig och hjälten sympatisk. Vädret är i varierande grad dåligt och korrupta strukturer frodas i skuggorna, betyget blir 4 av 5 skrynkliga kostymer.
Jag förstår att detta blev en storsäljare!
Svärmoster och hennes man fyllde jämnt, det firade vi med att besöka middagsshowen på Park Lane, långt upp på Avenyn.
Trerättersmenyn var helt okej, ljudet var aningen burkigt men artisterna hade entusiasm så det räckte och blev över!
Alla var nöjda.
I Danmarksfärjans reception spontanköpte jag Väninnorna på Nordiska Kompaniet av Ruth Kvarnström-Jones.
Denna uppföljare till boken om Grand Hotel är i liknande stuk och böckernas handlingar hakar i varandra. Vi bjuds på lagom dramatiska personhistorier i fonden av världskrig och pandemi. Dessvärre är rollfigurerna lite väl platta och som läsare blir det småputtrigt men utan större överraskningar, betyget blir därför blott 3 av 5 skinnhandskar.
Bra underlag för filmatisering?
Jag har av någon oklar anledning alltid haft ett gott öga till New Orleans. Det är en väldigt trevlig stad som jag gärna återbesöker.
Hemma i Göteborg, långt från de franska kvarteren, fick vi pulsa genom snösmockan för att komma fram till med Louisiana Avenues konsert.
Bandet var för oss okänt så besöket blev på vinst och förlust. Många hade trotsat kylan och det blev en varm stämning, även utan långkalsonger. Fullt drag på scenen och lagom långt program men kanske lite svårflörtad publik gör att betyget blir 3 av 5 mässingstut.
Det är svårt att få till karneval mitt i mörkaste vintern men vi gjorde vårt bästa!
Kiosklitteratur brukar vara kul. Den gäckande skuggan av Dashiell Hammett kanske inte egentligen borde räknas till genren men oavsett så har denna hundraåriga historia inte åldrats väl.
Gillar man hårdkokta män och hispiga kvinnor som drinkar konstant, från frukost och framåt, då är detta boken att traggla sig igenom. Skummisar finns, merparten ljuger och spelar dubbelt. Det hade kunnat bli bra men på något sätt tappades tråden och betyget blir därför endast 2 av 5 genialiska privatdetektiver.
Den kanske gör sig bättre som film?
Ofrivilligt komisk och lite för bombastisk, dessutom saknas Frau Blucher i senaste versionen av Frankenstein.
En halvtimme ointressanta specialeffekter hade nog kunnat klippas bort. Efter lång väntan kom eftertexterna och slutbetyget fastställs till 2 av 5 ylande vargar.
Tur att detta inte är en dokumentär.
Det tog sin tid men till slut kunde jag betrakta ”Om skönhet” av Zadie Smith som avklarad.
Handlingen är någon sorts familjeskildring och många knepigheter händer. Det är strul och konflikter till höger och vänster. Trots allt innehåll kan det bli lite svårt att engagera sig men överlag är det en intressant upplevelse och därför blir betyget 4 av 5 bortglömda mopsar.
Hemmavid har jag det stillsamt på dramafronten och är hyfsat nöjd med detta, att leva som i romanen verkar utslitande.
Jag hade redan läst boken så handlingen i Färjan kom inte som en större överraskning.
Idén med vampyrer ombord på en kryssningsfärja är ju kul i sig men genomförandet blev aningen förutsägbart och blödigt så betyget blir tandlösa 2 av 5 slurp.
Allt behöver inte televiseras.
En välkänd musikal om ett välkänt krig, det är Miss Saigon.
Överlag var föreställningen bra. Scenografin var maffig och det var ett bra tryck. I perioder var det lite svårt att höra vad som sjöngs så betyget blir 3 av 5 neonskyltar.
Oavsett, det blev en trevlig kväll och det är ju det som räknas!
Guide Levin 