Jag kommer förhoppningsvis inte att dö närmaste tiden men vi ska ju alla den vägen vandra och det är alltid bra att ha funderat igenom eventuella önskemål när så sker. För många år sedan anmälde jag mig som organdonator, om någon är intresserad så är det fritt fram att plocka det som behövs. I övrigt har jag inte skrivit något testamente, ännu.
Det vore schysst att utan dröjsmål kremeras och spridas för vinden i hyfsad anslutning till platsen där jag kilade vidare. För att förtydliga, omkommer jag i en trafikolycka i en rondell behöver man alltså inte hälla ut mig bland massa bilar men kanske på lämplig plats i närheten? Faller ridån i hemmet kanske de som ska bo där efteråt inte vill ha en massa uthälld aska i sin bostad.
Avslutas livet på jobbet så begrav mig till sjöss. Det normala förfarandet är att frysa ner kroppen tills fartyget kommer till nästa hamn men det går nog att komma runt om man är lite kreativ. Pappersarbete blir det oavsett.
Eventuella ceremonier och ritualer överlåter jag med kallnad och alltmer likstel hand till mina efterlevande. Det är deras stund och inte min.
Jag har alltid gillat att vara vaken på nätterna och sova på förmiddagen. Det är något med nattens möjligheter och morgonens svårigheter som gjort att jag undvikit de tidigare timmarna på dagen.
Dessvärre har jag på senare tid märkt att jag vaknar allt tidigare. Numera är det inte helt ovanligt att jag redan har ätit frukost när det är dags att tvätta vid 11-snåret! Hur ska detta sluta?
Att vara morgonpigg är inte bra för min självbild, hoppas att rytmen återgår till det normala.
Det har passerat ett flertal fickknivar genom mina fickor, ibland försvinner de och ibland återfinns de långt senare.
Liten men naggande god
Har man väl börjat att bära en fickkniv till vardags så känner man sig naken och frustrerad utan. De är sällan det bästa redskapet men oftast alldeles tillräckligt för klara klurigheten och gå vidare i tillvaron.
Senaste åren har jag haft en Victorinox Rambler, stor som ett lillfinger och använd dagligen. Jag minns inte var jag köpte den men förmodligen någonstans där fickknivar säljs. Rekommenderas varmt men saknar bladspärr och är lite svår att rengöra, betyget blir därför en stark 4 av 5 problemlösare.
För snart tjugo år sedan var jag delägare i en liten snipa, en Saga 20 med det något fantasilösa namnet Saga. När jag tänker tillbaka på det så var det trevligt, speciellt medlemsskapet i Rörstrands båtklubb. Lika mycket tycker jag att det är skönt att inte längre vara båtägare.
Husbåtar vid Lilla Bommen
Det verkar vara så att när män uppnår en viss ålder så börjar vi fundera på om det inte vore trevligt att bo i en husbåt. Som tanke är det lockande men det finns en orsak att de flesta i världen bor i hus på land, måhända lite tråkigt men praktiskt.
Min bror skämtade en gång och förklarade att det finns en kategori av män som av olika skäl har lite för gott om tid. De har också lite för ont om kvinnor i livet och plötsligt får de för sig att lösningen på alla problem är att skaffa en lite för stor fritidsbåt. De har samtidigt även lite ont om pengar så därför köper de en båt som är i lite för dåligt skick och som kräver en lite större arbetsinsats än de egentligen hade räknat med.
Resonemanget är så klart aningen tillspetsat men visst förstår jag poängen. Samtidigt är det lite beundransvärt när människor kastar sig ut och startar stora projekt mot alla odds.
Samma bror brukar även instämma i resonemanget att om båten hade kostat lika lite och kräva lika lite jobb som man säger till sin fru, då hade det varit värt det. Svårigheten är väl att hitta balansen.
Jag åker gärna färja och jag följer gärna med i andras båtar men när det kommer till att skaffa en egen så står jag nog tillsvidare kvar på kajen.
En sak som gett min omvärld mycket huvudbry genom åren är att jag aldrig har haft ett konto på Facebook.
Gemenskap i utanförskap
Jag erkänner glatt att jag hade helt fel om Facebook, jag var övertygad om att det skulle vara en dagsslända och en totalflopp men så blev det uppenbarligen inte. Anledningen till detta var ju så klart deras sätt att marknadsföra sig i början.
För att nå en funktion i ett socialt nätverk så måste man ha nått en viss grad av uppslutning. Om ingen du känner har en amatörradio så spelar det ingen roll hur mycket du sänder, dina bekanta kommer aldrig att höra dig. Bjuder du folk på middag via fax så lär du numera få äta ensam. För att Facebook snabbt skulle nå många potentiella användare så byggde de in en funktion som jag avskydde.
En användare kunde lätt massimportera e-postadresser från sitt e-postkonto och därefter skicka ut en inbjudan till dessa adresser med frågan om jag som mottagare var intresserad av att bli ”vän” med dem, på Facebook. Accepterade man inbjudan så fick man frågan om man ville bjuda in andra från sin adressbok och sedan var lavinen i full gång.
Jag jobbade vid den här tiden på Sveavägen i Stockholm och tillbringade en ganska stor del av min vardag med att skicka e-post. Utöver telefon så var det via e-post man kommunicerade med leverantörer, kunder och inte minst allmänheten. Plötsligt började vänförfrågningar från alla möjliga som på något sätt hade haft kontakt med min e-postadress forsa in.
Hela världen tycktes från en dag till en annan vilja bli vän med mig på någon ny hemsida som hette Facebook. Eftersom jag i ungefär samma veva bytte jobb två gånger och dessutom startade upp en sidoverksamhet så öste det även in förfrågningar på mitt privata e-postkonto. Ganska snabbt la jag in dessa mail i spamfiltret och jag förutsatte så klart att resten av mänskligheten gjorde likadant. Där hade jag fel, användarbasen växte och blev gigantisk.
På utsidan stod jag kvar och skakade på huvudet.
Som ung vuxen i Stockholm kring IT-yran runt millennieskiftet så hade jag så klart bekanta som jobbade med ”data”. Flera av dessa sysslade med de webcommunities som redan fanns och som drevs av de i Stockholm då stora företagen Spray och Passagen. MySpace hade tidigare varit en utländsk nischkonkurrent inom musikankdammen men varför övergavs alla dessa tjänster till förmån för Facebook?
Facebook var vid den här tiden inte en särskilt mycket bättre tjänst men den var annorlunda, på gott och ont.
En skådespelare tolkar en rollfigur medans en deltagare i en dokusåpa agerar som sig själv. Publiken förstår förhoppningsvis detta och bedömer skeendet därefter. På ett traditionellt webcommunity så var det ganska okej att Diego de la Vegas användaridentitet var ”Zorro – den maskerade hämnaren” men på Facebook så förväntas han helt enkelt vara enbart Diego, aristokraten med den döva butlern och allt vad det innebär av verkliga förpliktelser och sånt.
I takt med att internet växte upp och blev totalintegrerat i vår vardag så försvann samtidigt stora delar av lekfullheten och möjligheten till att testa andra identiteter än sin vanliga. När jag gick på Chalmers mellan 2007-2011 hade vi interna e-postlistor, några gånger roade jag mig med att skicka ut mail till hela klassen med identiteten ”Helga Levin, Jonas’ mamma”. Hade jag gjort något liknande i dagens nätmiljö? Tveksamt.
Blir det lika roligt när alla bara är sig själva hela tiden, med sociala koder, normer och allt? Nej, men det är otroligt mycket enklare att reglera och inte minst kommersialisera. En Zorro kan uppenbarligen aldrig ställas till svars för sitt agerande, fråga kommendant García, men däremot behöver säkert Diego de la Vega köpa ny diskmaskin, teckna hästförsäkring och inte minst delta i skvallergrupper om grannskapet.
Jag brukar tjata om att det enda som är bättre än den perfekta lösningen är den standardiserade lösningen. När Facebook då de facto blev en världsstandard inom många områden, varför ändrade jag mig inte och skaffade ett konto på Facebook som alla andra?
Svaret är enkelt: Jag är i vissa avseenden på tok för tjurskallig för mitt eget bästa.
Med jämna mellanrum får jag frågan om jag inte funderar på att flytta tillbaka till Stockholm, alternativt om jag inte saknar Stockholm, alternativt varför jag bor i Göteborg av alla ställen. Bra frågor allihop.
Sång om att flytta från en rejält mycket större stad
Jag brukar svara att bland det bästa jag gjort är att flytta från Stockholm och det är helt sant. Bara för att jag är född och uppvuxen där så betyder det ju inte att jag måste bo där tills jag dör? Att ta sitt pick och pack och flytta någon annanstans är faktiskt otroligt lärorikt och jag vill inte alls ha det ogjort.
Funderar jag då ibland på att flytta tillbaka till Stockholm? Nej, inte på rak hand. Jag har genom åren kollat lite på olika jobb i Stockholm men alltid landat i att det inte är lämpligt i nuläget. Nackdelarna har varit fler än fördelarna men jag utesluter inget, jag kanske flyttar tillbaka om det ändras.
Saknar jag Stockholm? Javisst, ibland gör jag det! Den stad som jag växte upp i och lämnade är dock inte samma stad som är där idag. Platser förändras och människor likaså. När jag av och till saknar Stockholm så handlar det lika mycket om att jag kan sakna att vara ung vuxen och leva som sådana gör. Jag är inte längre den personen jag var då och om jag flyttar tillbaka så kommer det inte att bli som förr. Ibland måste man helt enkelt gå vidare i livet.
Varför bor jag då i Göteborg av alla ställen? Jag brukar lite skämtsamt svara att det är på grund av att min sambo bor här, vi bor ju ihop! Det mer ärliga svaret är väl egentligen att jag bor här för att vi inte har flyttat härifrån. Göteborg är i perioder en knepig stad som kan vara svår att älska men efter att ha bott här i drygt 16 år så har jag rotats och tillhör ett sammanhang. På gott och ont så är Hisingen numera hemmaplan.
Bo här livet ut? Jag ältar detta kontinuerligt, utan att komma fram till något bra svar…
Guide Levin 