Länge har jag haft en idé om att jag inte skulle äga mer än vad som ryms i en lätt lastbil, dvs knappt 20 m3 och 800 kg. Förmodligen har jag passerat den gränsen sedan länge, trots idogt rensande.
Häromdagen var jag bärhjälp åt Simon när han flyttade några hundra meter till Strömmensberg. Han hade nog aningen mer ägodelar än mängden ovan, å andra sidan var de ordentligt packade och många händer tillgängliga så allt gick smidigt ändå.
Efteråt blev det bjudpizza på närmaste lokal!
Efter en längre tid på samma plats så blir man till slut hemmablind.
Muntre skotten Steve Marsh har stannat till i Göteborg en trevlig försommardag och blivit helt golvad över stadens skönhet. Själv har buttre jag gått runt och muttrat om att stan är ett råkallt bakvatten, utan glädje men fullt av motvind och sura fiskmåsar.
Finns det något bortom Ramberget, bortom blommorna på gården och sången på Florens trubadurkvällar, något jag missat? Kanske det.
För några år sedan bytte jag till centralstöd på cykeln, jag ville kunna lasta tyngre utan att den välte när jag parkerade.
Överlag var jag väldigt nöjd över centralstödet men framhjulet hängde i luften och slängde lite väl mycket åt sidorna. Till sist monterade jag en dragfjäder mellan framgaffel och ram.
Fladdret löst!
Av och till ramlar man över berättelser som för en stund får en att vilja bli jazzpianist, ett yrke som jag nog inte hade passat i.
Gentlemen av Klas Östergren är lättläst och har ett bra flyt. Handlingen är hyfsat trovärdig och miljöskildringarna likaså. Emellanåt är det lite väl mycket ung-vuxen-ångest men ändå blir betyget 5 av 5 dystra paradvåningar.
I sinom tid så kommer jag nog även att läsa nästa bok i serien.
Frid, det brukar jag önska mig i julklapp.
Jag har länge lockats av att leva ett enkelt liv. Att äga få saker, att ha okomplicerade relationer och få måsten i kalendern låter på något sätt så trevligt.
Sen blir jag lite uttråkad.
Jag försöker att hålla koll på grannkatterna.
Runt vårt hus patrullerar främst Grålle och Zigge. De är inte sams men verkar tolerera varandra hjälpligt. Grålle är till vardags långhårig men blir ibland nerklippt och ser då skamsen ut. Zigge smyger mest runt och gömmer sig i buskage.
Ibland kommer dock Orangea skräcken spatserande in på gården, då fladdrar gardinerna i området och hundägare av det nervösare slaget håller andan.
Jag tror dock att hans rykte som Lundbys lömskaste är aningen överdrivet.
Precis som vi alla så bär även jag omkring på en knivsudd weltschmerz.
För en orolig själ som ser tillvaron i mörkgrått så är det lämpligt att emellanåt ta sig en promenad, förslagsvis i parkmiljö med ett stopp på en trevlig uteservering.
Det skadar sällan.
Efter ett antal år på första våningen så flyttar nu ”Nya Carolina” och ”Lilla lurvet” till södra sidan av älven.
Vi håller tummarna för att de kommer att trivas ute i spenaten och att vi är välkomna på inflyttningsfesten.
Jättesten kommer att sakna er!
Ibland möter man udda existenser, även i de finare kvarteren.
Denna bensindrivna trimmer trodde att gräset var grönare och mer vildvuxet på andra sidan älven.
Vi lät den vara.
Det kom till min kännedom att rökning i allmänhet faktiskt inte alls är den hälsosamma sysselsättningen man trott, det kan till och med vara rentav skadligt i långa loppet!
Lika bra att sluta.
Kanske lite sorgset men någonstans även en lättnad.
