Man ser oftast smart ut när man läser tjocka böcker.
Don Quijote av Miguel de Cervantes var dock inte värd ansträngningen, efter att ha tröskat mig igenom en fjärdedel så gav jag till sist upp.
Handlingen är på tok för utdragen och förutsägbar. Det gör att betyget endast blir 2 av 5 lansar.
Desto roligare var det faktiskt att besöka platsen där romanen utspelar sig!
När man är gräsänkling så är det alltid välkommet när grannhundarna tar ut en på vädring i närområdet. Den här gången bar det av till Rya skog på klafsig lunchpromenad.
Väl hemkommen så var det hög tid att jaga ut fiskmåsarna från lägenheten och förbereda middagen.
En sak som gett min omvärld mycket huvudbry genom åren är att jag aldrig har haft ett konto på Facebook.
Jag erkänner glatt att jag hade helt fel om Facebook, jag var övertygad om att det skulle vara en dagsslända och en totalflopp men så blev det uppenbarligen inte. Anledningen till detta var ju så klart deras sätt att marknadsföra sig i början.
För att nå en funktion i ett socialt nätverk så måste man ha nått en viss grad av uppslutning. Om ingen du känner har en amatörradio så spelar det ingen roll hur mycket du sänder, dina bekanta kommer aldrig att höra dig. Bjuder du folk på middag via fax så lär du numera få äta ensam. För att Facebook snabbt skulle nå många potentiella användare så byggde de in en funktion som jag avskydde.
En användare kunde lätt massimportera e-postadresser från sitt e-postkonto och därefter skicka ut en inbjudan till dessa adresser med frågan om jag som mottagare var intresserad av att bli ”vän” med dem, på Facebook. Accepterade man inbjudan så fick man frågan om man ville bjuda in andra från sin adressbok och sedan var lavinen i full gång.
Jag jobbade vid den här tiden på Sveavägen i Stockholm och tillbringade en ganska stor del av min vardag med att skicka e-post. Utöver telefon så var det via e-post man kommunicerade med leverantörer, kunder och inte minst allmänheten. Plötsligt började vänförfrågningar från alla möjliga som på något sätt hade haft kontakt med min e-postadress forsa in.
Hela världen tycktes från en dag till en annan vilja bli vän med mig på någon ny hemsida som hette Facebook. Eftersom jag i ungefär samma veva bytte jobb två gånger och dessutom startade upp en sidoverksamhet så öste det även in förfrågningar på mitt privata e-postkonto. Ganska snabbt la jag in dessa mail i spamfiltret och jag förutsatte så klart att resten av mänskligheten gjorde likadant. Där hade jag fel, användarbasen växte och blev gigantisk.
På utsidan stod jag kvar och skakade på huvudet.
Som ung vuxen i Stockholm kring IT-yran runt millennieskiftet så hade jag så klart bekanta som jobbade med ”data”. Flera av dessa sysslade med de webcommunities som redan fanns och som drevs av de i Stockholm då stora företagen Spray och Passagen. MySpace hade tidigare varit en utländsk nischkonkurrent inom musikankdammen men varför övergavs alla dessa tjänster till förmån för Facebook?
Facebook var vid den här tiden inte en särskilt mycket bättre tjänst men den var annorlunda, på gott och ont.
En skådespelare tolkar en rollfigur medans en deltagare i en dokusåpa agerar som sig själv. Publiken förstår förhoppningsvis detta och bedömer skeendet därefter. På ett traditionellt webcommunity så var det ganska okej att Diego de la Vegas användaridentitet var ”Zorro – den maskerade hämnaren” men på Facebook så förväntas han helt enkelt vara enbart Diego, aristokraten med den döva butlern och allt vad det innebär av verkliga förpliktelser och sånt.
I takt med att internet växte upp och blev totalintegrerat i vår vardag så försvann samtidigt stora delar av lekfullheten och möjligheten till att testa andra identiteter än sin vanliga. När jag gick på Chalmers mellan 2007-2011 hade vi interna e-postlistor, några gånger roade jag mig med att skicka ut mail till hela klassen med identiteten ”Helga Levin, Jonas’ mamma”. Hade jag gjort något liknande i dagens nätmiljö? Tveksamt.
Blir det lika roligt när alla bara är sig själva hela tiden, med sociala koder, normer och allt? Nej, men det är otroligt mycket enklare att reglera och inte minst kommersialisera. En Zorro kan uppenbarligen aldrig ställas till svars för sitt agerande, fråga kommendant García, men däremot behöver säkert Diego de la Vega köpa ny diskmaskin, teckna hästförsäkring och inte minst delta i skvallergrupper om grannskapet.
Jag brukar tjata om att det enda som är bättre än den perfekta lösningen är den standardiserade lösningen. När Facebook då de facto blev en världsstandard inom många områden, varför ändrade jag mig inte och skaffade ett konto på Facebook som alla andra?
Svaret är enkelt: Jag är i vissa avseenden på tok för tjurskallig för mitt eget bästa.
Det var länge sedan jag åkte tåg men nyligen så satt jag faktiskt på ett sådant där uppfräschat X2000 mellan Malmö till Göteborg. Jag gillar att vanka runt mellan vagnarna under färd men annars är ett vanligt argument för just tåg som persontransportmedel att man kan sitta still och jobba under resans gång.
Här kommer en kort uppräkning av olämpliga arbetsuppgifter en passagerare avråds från att utöva medans vederbörande färdas genom det västsvenska regnlandskapet:
Listan kan utökas men en skarptänkt läsare inser snabbt att det handlar om moment som är aningen pilliga. Detta tåg skakade nämligen som om lokföraren svängt av från rälsen för att gena över en grusväg. Har tåg snökedjor på hjulen i april? Genom fönstret höll jag förgäves utkik efter förrymda kvigor och timmerbilar.
Man ska inte dock inte klaga i onödan, vi kom fram till slutstationen före utsatt tid och det är ju uppskattat! Betyget på resan blir 3 av 5 semaforer.
Uppdaterat: Fixade till en upprepning efter påpekande från läsekretsen..!
Så här års kan vädret vara lika varierande som innehållet i ett påskägg.
Ibland läser jag dystra prognoser om musikindustrin och dess framtid. Mycket handlar om att teknologiska skiften som streaming och datoriserat skapande medför att musiken går från att vara en konstform till en urholkad konsumtionsvara bland andra. Vad jag kan se så är det en ganska korrekt beskrivning av utvecklingen.
Kalla mig hipster men borttagna mellanhänder och sänkta trösklar möjliggör samtidigt att fler inte bara kan konsumera utan även skapa och det är väl i grunden positivt?
Tillsvidare ser jag glaset som halvfullt.
Ja du Amsterdam, säga vad man vill men det var ju lärorikt att 2006 cykla runt dina vindlande gator i jakt på vad det nu var jag letade efter.
Vi har setts många gånger sedan dess och det är alltid lika trevligt.
Överlag så gillar jag att vara någon annanstans.
Ibland kan det dock bli aningen slitsamt.
För ett tag sedan pratade jag med min faster. Under samtalet frågade hon hur arbetsmarknaden för sjöbefäl är numera, man hör ju ibland att det skulle vara stor brist på folk. Mitt svar var detsamma som jag sagt senaste åren:
Man ska inte tro blint på allt som sägs i media, det mesta tyder på att sjöfarten är en arbetsmarknad i hyfsad balans.
Hade det varit en brist så hade vi exempelvis sett en galopperande lönestegring men lönerna utvecklas ungefär som på arbetsmarknaden i stort. Det är inte som i IT-sektorn under dess glansdagar.
Hade det varit en brist så hade vi sett stora kontinuerliga satsningar på att rekrytera personal till vikariepooler och vi hade nog sett ett framväxande utbud av olika bemanningsföretag, vad jag kan se så händer det inte. Situationen är inte som inom sjukvården med deras utbredda stafettsystem.
Hade det varit en brist så hade fartyg legat stilla men när man lägger fartyg i perioder så är det vanligtvis inte för att det saknas folk ombord utan för att intjäningen är för dålig för att motivera fortsatt drift. Sjöfarten är inte som kollektivtrafiken där avgångar i rusningstid stryks för att ingen som kan framföra fordonen finns tillgänglig.
När jag kom ut på befälsarbetsmarknaden 2011 så fick jag jobb direkt och även om jag bytt arbetsgivare flera gånger sedan dess så har jag personligen inte haft några större problem att få jobb. Mycket har jag nog att tacka allmän flax. Min jobbutveckling sen dess stämmer ganska bra överens med konjunktursvängningarna, jag har hållit mig fast i svackan och tagit steget i toppen.
På den tiden, 13 år sedan, sa redare att om en arbetssökande inte hittar ett jobb inom sex månader så är det inte arbetsmarknaden det är fel på, det är hos den enskilde individen som något saknas. I stort kan jag hålla med om det resonemanget och det stämmer nog för sjöfarten överlag.
Värt att notera är att det krävs två parter för att upprätta ett anställningsavtal. Om en sökande inte kan skylla på arbetsmarknaden efter sex månaders arbetslöshet, hur länge kan då en arbetsgivare rimligen hävda att det inte finns folk att anställa innan man börjar se över sin egen attraktivitet? Redan 2007 när jag började studera sa man från redarhåll att det var ont om folk, 17 år har passerat och i stort så agerar företagen likadant nu som då.
Hade det varit en personalbrist så hade arbetsgivare gjort vad som helst för att öka nöjdheten hos sin befintliga personal men inte ens sedvanliga hygienfaktorer såsom utvecklingssamtal eller uppföljning av varför folk slutar är utbrett inom den nisch av sjöfart som jag arbetar i. Högskolestudenter som skriver examensarbete är oftast mer intresserade av dylikt än arbetsgivarna.
Gör tankeexperimentet att bristen inte var personal att anställa utan laster att tjäna pengar på. Hur länge hade man tuffat på som vanligt innan man var tvungen att se över sin affärsmodell? Verksamheten hade blivit lidande och snart hade ägare och finansiärer tvingats agera för att undvika en konkurs. Har krisen kommit så långt? Om inte, när är vi där?
Två indikatorer på att det faktiskt finns en viss brist på folk att anställa är att det är ganska lågt fackligt engagemang bland de ombordanställda och att näringslivet gör vissa insatser på att nyrekrytera studenter till utbildningar. Många av dessa läser dock fortfarande till befäl utan att någonsin börja arbeta ombord och min bild är att det fackliga intresset är svagt ökande så helt entydigt är det inte.
Man kan säkert analysera detta djupare och jag kan säkert även ha missat något avgörande som motsäger allihop men sammantaget tyder allt ovan på att om det är en personalbrist till sjöss så är den i alla fall inte så allvarlig. Bristen är nog betydligt mer omfattande i många andra sektorer av samhället.
Jag avråder absolut inte folk från att söka sig till sjöss men jag är även ganska medveten om att folk i allmänhet kan ha ett gott liv även på land.
Personligen är jag ju nöjd med att arbeta ombord, skulle jag då säga att det här är ett framtidsyrke för vem som helst? Nej, det är det inte. Som bransch har man länge brett marknadsfört yrket som just något för alla men den höga genomströmningen på juniora positioner och inte minst graden av avhopp från utbildningarna efter genomförda praktikperioder tyder på att så inte är fallet.
Hade jag 2024 tagit samma beslut som jag tog 2007? Kanske, kanske inte. Jag hade i alla fall tagit pratet om personalbrist och en evigt ljusnande framtid med en rejäl nypa salt.
Fartyg av typen Vänermax kör ganska ofta Trollhätte kanal mellan Göteborg och Vänern, en vacker resa som tar ca 18 timmar enkel väg.
Första slussen är i Lilla Edet, därefter kommer det en slusstrappa i Trollhättan och slutligen slussar man ut i Vänern i Vänersborg.
Oftast lossar man till slut i Karlstad innan det är dags att åka tillbaka igen, samma väg som man kom upp.
