Några gånger per år får jag frågan om hur många barn jag har. Mig veterligen har jag inga alls. Ibland, men inte alltid, kommer då följdfrågan om varför jag inte har barn.
Det enklaste svaret är att jag inte har barn för att jag inte har skaffat några. Egentligen är det i grund och botten inte något särskilt genomtänkt beslut utan det har helt enkelt aldrig varit aktuellt.
Är jag missnöjd? Nej, det kan jag inte påstå, snarare ganska likgiltig. Tro mig, vill man reta upp norddanska kvinnor i medelåldern när man är på konferens så är ett sådant uttalande ett ganska säkert kort. Faktum är att även vissa män kan se rött när de hör på maken. Sådana här spörsmål hade nog faktiskt varit ännu mer laddade om jag vore kvinna, överlag bryr sig folk på tok för mycket om hur andra lever sitt liv…
Jag är heller inte liksom emot barn i allmänhet. Vi har en förskola på vår innergård och ibland tittar jag på deras stojande lekar genom köksfönstret. När den är stängd på sommaren så kan jag tycka att det blir lite väl tyst men överlag är det inte något som stör mig nämnvärt.
I början av 20-årsåldern så rörde jag mig mycket kring gaycommunityt i Stockholm och där var det gott om vuxna utan barn. De hade inget dåligt liv och det har inte jag heller. Nu har jag ett ganska blandat umgänge även om de utan barn överväger, föräldrarna är ofta upptagna med sitt.
Men det här med att dö själv och inte bygga på något arv och sånt?
Ett sommarjobb i kommunal hemtjänst lärde mig redan som tonåring att föräldraskapet inte är en garanti för att slippa isolering och ensamhet. Det finns gott om misär bakom stängda lägenhetsdörrar och ibland är barnen endast intresserade av den gamles pengar.
Förr hade jag också en granne som jobbade som undersköterska med vård i livets slutskede. Hon hade döende patienter kring sig hela tiden och hennes budskap var ganska klart: Vi gillar att tro annorlunda men när vi dör så är vi alla ensamma.
Vissa hävdar att barn i sig är meningen med livet och det kan det säkert vara för dem men vi är alla olika. Jag är inte särskilt religiös av mig och tycker väl att folk får ha vilken mening med sina liv som de själva önskar.
Är då inte frånvaron av barn en stor fördel privatekonomiskt eller i jobbet? Kanske, kanske inte. Det finns både för- och nackdelar. Samhället är uppbyggt kring barnfamiljer och ibland får man negativa effekter av att bryta mot normer.
Lite kufig anses man dock vara. Behöver en bekant som är förälder hjälp med att exempelvis hämta på lekis eller köra deras telningar till ridskolan så frågar de aldrig mig. Till protokollet vill jag dock anföra följande: Jag har varit barnvakt tre-fyra gånger i livet och det var för mina brorsbarn, ingen varken dog eller skadades allvarligt och det verkar bli folk av dem också.
Ett samhälle behöver alla typer av människor för att gå runt och det finns faktiskt behov av vuxna som inte är föräldrar, fråga närmsta obstinata tonåring…
Guide Levin 