Bristfälliga bevis på brist

För ett tag sedan pratade jag med min faster. Under samtalet frågade hon hur arbetsmarknaden för sjöbefäl är numera, man hör ju ibland att det skulle vara stor brist på folk. Mitt svar var detsamma som jag sagt senaste åren:

Man ska inte tro blint på allt som sägs i media, det mesta tyder på att sjöfarten är en arbetsmarknad i hyfsad balans.

I denna ständigt mytomspunna bransch är det faktiskt inte så illa ställt

Hade det varit en brist så hade vi exempelvis sett en galopperande lönestegring men lönerna utvecklas ungefär som på arbetsmarknaden i stort. Det är inte som i IT-sektorn under dess glansdagar.

Hade det varit en brist så hade vi sett stora kontinuerliga satsningar på att rekrytera personal till vikariepooler och vi hade nog sett ett framväxande utbud av olika bemanningsföretag, vad jag kan se så händer det inte. Situationen är inte som inom sjukvården med deras utbredda stafettsystem.

Hade det varit en brist så hade fartyg legat stilla men när man lägger fartyg i perioder så är det vanligtvis inte för att det saknas folk ombord utan för att intjäningen är för dålig för att motivera fortsatt drift. Sjöfarten är inte som kollektivtrafiken där avgångar i rusningstid stryks för att ingen som kan framföra fordonen finns tillgänglig.

När jag kom ut på befälsarbetsmarknaden 2011 så fick jag jobb direkt och även om jag bytt arbetsgivare flera gånger sedan dess så har jag personligen inte haft några större problem att få jobb. Mycket har jag nog att tacka allmän flax. Min jobbutveckling sen dess stämmer ganska bra överens med konjunktursvängningarna, jag har hållit mig fast i svackan och tagit steget i toppen.

På den tiden, 13 år sedan, sa redare att om en arbetssökande inte hittar ett jobb inom sex månader så är det inte arbetsmarknaden det är fel på, det är hos den enskilde individen som något saknas. I stort kan jag hålla med om det resonemanget och det stämmer nog för sjöfarten överlag.

Värt att notera är att det krävs två parter för att upprätta ett anställningsavtal. Om en sökande inte kan skylla på arbetsmarknaden efter sex månaders arbetslöshet, hur länge kan då en arbetsgivare rimligen hävda att det inte finns folk att anställa innan man börjar se över sin egen attraktivitet? Redan 2007 när jag började studera sa man från redarhåll att det var ont om folk, 17 år har passerat och i stort så agerar företagen likadant nu som då.

Hade det varit en personalbrist så hade arbetsgivare gjort vad som helst för att öka nöjdheten hos sin befintliga personal men inte ens sedvanliga hygienfaktorer såsom utvecklingssamtal eller uppföljning av varför folk slutar är utbrett inom den nisch av sjöfart som jag arbetar i. Högskolestudenter som skriver examensarbete är oftast mer intresserade av dylikt än arbetsgivarna.

Gör tankeexperimentet att bristen inte var personal att anställa utan laster att tjäna pengar på. Hur länge hade man tuffat på som vanligt innan man var tvungen att se över sin affärsmodell? Verksamheten hade blivit lidande och snart hade ägare och finansiärer tvingats agera för att undvika en konkurs. Har krisen kommit så långt? Om inte, när är vi där?

Två indikatorer på att det faktiskt finns en viss brist på folk att anställa är att det är ganska lågt fackligt engagemang bland de ombordanställda och att näringslivet gör vissa insatser på att nyrekrytera studenter till utbildningar. Många av dessa läser dock fortfarande till befäl utan att någonsin börja arbeta ombord och min bild är att det fackliga intresset är svagt ökande så helt entydigt är det inte.

Man kan säkert analysera detta djupare och jag kan säkert även ha missat något avgörande som motsäger allihop men sammantaget tyder allt ovan på att om det är en personalbrist till sjöss så är den i alla fall inte så allvarlig. Bristen är nog betydligt mer omfattande i många andra sektorer av samhället.

Jag avråder absolut inte folk från att söka sig till sjöss men jag är även ganska medveten om att folk i allmänhet kan ha ett gott liv även på land.

Personligen är jag ju nöjd med att arbeta ombord, skulle jag då säga att det här är ett framtidsyrke för vem som helst? Nej, det är det inte. Som bransch har man länge brett marknadsfört yrket som just något för alla men den höga genomströmningen på juniora positioner och inte minst graden av avhopp från utbildningarna efter genomförda praktikperioder tyder på att så inte är fallet.

Hade jag 2024 tagit samma beslut som jag tog 2007? Kanske, kanske inte. Jag hade i alla fall tagit pratet om personalbrist och en evigt ljusnande framtid med en rejäl nypa salt.