Jag hade varken särskilt mycket fördomar eller förkunskaper men Manchester var en trevlig stad.
Den är tättbebyggd med en salig blandning av moderna och gamla hus, bakom många hörn finns det något intressant att titta på. Vårt besök var mitt i sommaren och det märktes att man inte är van vid höga temperaturer, det hade varit trevligt med några skuggande träd här och var.
Jag trivdes dock och återkommer gärna!
Jag förstod aldrig riktigt den där trenden där kockar skulle bete sig som diviga rockstjärnor, visst är det bra att kunna laga mat men det behöver väl inte gå överstyr? Självbiografin ”Kitchen confidential” av Anthony Bourdain handlar om just detta. Karln verkar ha varit en fartfylld men för omgivningen synnerligen ansträngande typ.
Språket är medryckande, urvalet av skeenden är intressant men översättningen är lite väl stolpig och upplägget känns aningen ogenomtänkt. Betyget blir 3 av 5 förskärare.
Det är tur att kockarna ombord både kan laga god mat och vistas i möblerade rum, samtidigt…
Alltför länge har jag inte kunnat namnen på högst vanliga saker finns runt omkring mig. Ett typiskt exempel är träden som jag ser från balkongen, de har stått där i många år men vad är det för träd egentligen?
Med hjälp av en liten fälthandbok har jag sedan en tid börjat identifiera diverse saker som i alla fall står stilla med rötterna i marken.
Nu gäller det bara att komma ihåg alltihop.
Vi hade pratat om det länge men till slut gjorde vi slag i saken!
Inuti vår hyrda narrowboat Happy Wren var det trångt men mysigt. Man färdas som snabbast i rask gånghastighet men ibland betydligt långsammare. Den var ganska trögstyrd och lite av ett vindfång men efter någon timme fick vi kläm på hur man skulle köra smidigt. Ordentligt tjockt stål i skrovet är förlåtande när man ofrånkomligt bumpar i här och var.
Det var en fin och bekväm båt, inredningen var som en spatiös husbil med tillhörande begränsade resurser av el, gas, vatten samt toalettank. Hyrfirman hade skrivit en mycket bra pärm med instruktioner kring allt man undrade över och lite till.
Vi körde främst Llangollenkanalen genom gränstrakterna mellan England och Wales, systemet är välskyltat och med hjälp av guideboken så visste vi alltid var vi befann oss. Med jämna mellanrum passerade vi gamla broar och pittoreska småbyar med trevliga pubar.
Vissa delar av kanalerna är väldigt tomma och andra har mycket trafik, uppskattningsvis hälften av de resande båtarna var hyrbåtar som vår. Det fanns gott om gräsänder utan trafikvett.
Slussning var något som vi var tveksamma inför men det gick hur smidigt som helst, bara man tar det lugnt och jobbar någorlunda samordnat. Överlag är det mycket praktiskt att inte vara ensam ombord, den andra som inte kör kan då göra annat, såsom koka kaffe eller spana efter svanar.
Kanalen slingrar sig fram med en variation som gör att det inte blir tråkigt. Det finns mycket att imponeras över.
Den här delen av världen är ju känd för sin varierande väderlek men vi hade nog tur. Överlag var det molnigt, ca 20 grader på dagen och svalare på natten, någon nattlig regnskur lättade upp. Helt enkelt optimalt väder för den här sortens aktivitet.
Kanalkryssning passar i stort sett alla, man bör dock vara hyfsat rörlig och kanske inte alltför tjock. Överlag verkade de flesta vara lite medelålders och folk var artiga så det var ett himla hejande och småprat. Trevligt!
Detta blev inte precis en lågprissemester men jag tyckte att det var prisvärt och ibland måste man spendera för att uppleva. Vi kommer gärna tillbaka och kör en annan kanal!
Det är skönt med fint väder men ibland önskar man lite svalka på balkongen.
Två paraplyer och ett lakan, några snörstumpar och vips, så fick vi skugga!
Grannarna är säkert svårt avundsjuka.
Vår trogna multifunktionsskrivare brukar inte göra särskilt mycket väsen av sig. Ibland larmar den dock för låg tonernivå, oftast i onödan.
Givet det hiskeliga priset på tonerkassetter så är det värt att prova diverse husmorsknep för att få ut de sista grammen pulver ur dem. Ett trick är att återställa räkneverket och därmed lura skrivaren att den har en helt oanvänd kassett.
Till slut hjälper inget annat än att kasta in handduken och byta kassett, när den dagen kommer har vi en sprillans ny i en låda någonstans.
Vi har haft en smärre invasion av getingar på balkongen.
Efter frikostiga doser av ilskna blickar och moderna giftpulver så hoppas vi nu att de lagt ner surrandet.
Funkar det inte får vi ta fram pilbågen.
En klassisk pusseldeckare om ett mord i amerikanska presidentbostaden Vita huset. Det kan låta riktigt träigt men den hyfsat nya serien The Residence är faktiskt riktigt rolig!
En excentrisk privatdetektiv tar paus från sitt frenetiska fågelskådande och reder ut brottshärvan. Många halsbrytande svängar tas och det är intressant till sista stund, betyget landar på fyra av fem holkar.
Jag tror inte att handlingen är baserad på verkliga händelser.
Även ombord på handelsfartyg blir det allt vanligare med träningsredskap.
Löpbandet och motionscykeln används flitigt av vissa i besättningen och inte alls av resten.
Själv gör jag mitt bästa, med blandade resultat.
Det var fint flaneringsväder så vi gick på vandring i Trädgårdsföreningen, mitt i stan.
Vi fick uppleva det mesta som var värt att se och lärde oss något nytt, även den här dagen. Guiden gjorde sin första tur men hon klarade sig fint med hjälp av stödlappar och gott humör.
Det är lite synd att hundarna måste stanna utanför en sådan fin park, de hade nog också trivts därinne.
Guide Levin 