Precis som vi alla så bär även jag omkring på en knivsudd weltschmerz.
För en orolig själ som ser tillvaron i mörkgrått så är det lämpligt att emellanåt ta sig en promenad, förslagsvis i parkmiljö med ett stopp på en trevlig uteservering.
Det skadar sällan.
Efter ett antal år på första våningen så flyttar nu ”Nya Carolina” och ”Lilla lurvet” till södra sidan av älven.
Vi håller tummarna för att de kommer att trivas ute i spenaten och att vi är välkomna på inflyttningsfesten.
Jättesten kommer att sakna er!
Ibland möter man udda existenser, även i de finare kvarteren.
Denna bensindrivna trimmer trodde att gräset var grönare och mer vildvuxet på andra sidan älven.
Vi lät den vara.
Det kom till min kännedom att rökning i allmänhet faktiskt inte alls är den hälsosamma sysselsättningen man trott, det kan till och med vara rentav skadligt i långa loppet!
Lika bra att sluta.
Kanske lite sorgset men någonstans även en lättnad.
Någon gång när jag var liten så åkte jag Katarinahissen mellan Slussen och söders höjder. De senare åren har man har fått ta Harald Lindbergs trappor istället, hissen varit stängd för renovering.
Nu har den öppnat igen och jag har provåkt, den gick bra!
Strax efter att man korsat vägen från Eketrägatans spårvagnshållplats så kommer man till en parkbänk.
Bänken var tidigare samlingsplats för bostadsområdets hundägare men på grund av tragiska omständigheter så är den sedan en tid obemannad.
Varför fastnade jag för just den nordirländska rockgruppen Therapy?? Ingen aning.
Gjorde inte de bara en skiva på 90-talet och deras största hit var en cover?
Nja, jo. De gjorde ju fler skivor och de hade väl fler hits men visst är det skivan Troublegum och låten Diane som alla minns. Eller rättare, som några få minns, däribland jag.
Något måste man ju dock företa sig emellanåt och jag åkte själv 2016 till Amsterdam enkom för att se just Therapy? på Melkweg. Var det en bra konsert? Jovars. Jag hade ingen aning om att spelningen skulle vara akustisk. Publiken satt ner och få ungdomar syntes till, utom jag själv då.
Det är mycket som är märkligt i tillvaron men på något sätt tuffar detta band på och det är ju kul i sig.
Jag var på ett generellt dåligt humör under större delen av tiden vi besökte München. Bakom detta låg diverse personliga orsaker men inga relaterade till den bayerska staden eller dess trevliga invånare.
Nåväl, man kan ju dessvärre inte vara på topp alla gånger men nu är de värsta bekymren åtgärdade och åskmolnen skingrade. Om inte annat så skönt för omgivningen.
Det ser ljust ut i höstmörkret!
Det är mitten av oktober, kvarterets barn har knappt ens börjat dekorera för Halloween och redan nu säljer vår lokala mataffär semlor.
Hur löser man sånt här?
När man är dagledig i perioder kan man göra saker när andra jobbar. På något sätt så medför detta ofta att man klumpas ihop med pensionärer, vare sig det var planerat eller ej.
Vem kunde ana att en lunchföreställning med mogna schlagers samtidigt som man serveras kålpudding skulle vara en sådan veritabel gamlismagnet? Stadsteatern gjorde sitt bästa och showen var habil men lite tradigt mellansnack och snålt tilltagen kaffekanna drog ner betyget till 3 av 5 örhängen.
Guide Levin 