På broräcken finner man av och till hänglås med bortslängda nycklar. De är ditsatta som en romantisk gest och jag tycker att det är ett trivsamt fenomen.
När jag ser ett kodlås monterat så brukar jag fundera på hur vissa turturduvor resonerar, det framstår som lite ogenomtänkt eller rentav veligt.
Netflix har förgäves försökt få mig att bli intresserad av frågan ”Vem är Erin Carter?”.
Vill man filma en kalkonserie så är min rekommendation att göra det fullt ut, anställ kalkoner för att spela alla statistroller. Det har man inte gjort här.
Hade det varit riktiga fågelfän som agerade i bakgrunden så hade betyget blivit strålande men nu får det bli 2 dåliga manus av 5 möjliga.
Första gången jag la märke till ett gatubibliotek var i norra Amsterdam, sedan dess har jag hållit ögonen öppna.
Konceptet är väldigt enkelt. Någon eldsjäl bygger en någorlunda väderskyddat bokskåp och sedan används det av omgivningen för att dela på begagnade böcker.
Jag har sett dem i källare och soprum, i en hiss, några färjor, otaliga hotellfoajéer samt i villahäckar och på torg världen över. Det är ett mycket trevligt fenomen och jag använder dem flitigt för att hitta något nytt att läsa.
Bra med eldsjälar som förgyller det allmänna rummet.
Oktoberfest 1900 är minsann en tv-serie med klafs!
Här bjuds det på många hektoliter öl, marken är lerig, blod spills till höger och vänster. Handlingen är föredömligt enkel. En ny familj anländer till Bayern för att slå sig in på Oktoberfest, komplikationer uppstår såklart och ruskiga konflikter byggs upp för att sedan rejält krevera.
Även om serien säljs in som baserad på verkliga händelser så är handlingen nog aningen tillspetsad. Fint skådespel och lagom mycket knepigheter att hålla reda på gör dock att betyget blir 4 av 5 skummande sejdlar!
Ibland behöver man lufta svärmor och jag hade trots det ringa avståndet hemifrån aldrig besökt Bohus fästning. Kungälvsutflykten blev alltså två flugor i en smäll!
Fästningen är större än man tror utifrån och kan lätt ta några timmar att gå igenom. Den här söndagen i juni var det ganska glest med folk så man behövde inte trängas kring informationsskyltarna.
Sammanfattningsvis var det en trevlig exkursion och nu kan jag bocka av även den sevärdheten på listan.
Det är praktiskt att bygga en stad längs med en älv, människor gillar att bo vid vatten. Dessvärre stöter invånarna ofta på svårigheter när de ska ta sig över älven på ett smidigt sätt.
Broar i all ära men ofta föredrar jag att åka färja. För några år sedan fanns det en högt uppsatt person i Göteborg som envisades med att försöka klämma in en linbana i varenda stadsbyggnadsprojekt som passerade kontoret, än så länge har den dock inte blivit av och tur är väl kanske det.
Kombinerar man en bro, en färja och en linbana så får man den fantastiska grejen hängfärja. Det är en transportlösning som är så kul att åka att om den byggdes i Sverige så skulle färdbevisen behöva säljas på Systembolaget. Biscayabron utanför spanska Bilbao har biljettautomater istället och det funkar lika bra, kanske lite bättre.
Väl värt ett besök om man är i närområdet!
Paris är ju en fin stad men tyvärr är det ju en massa mord där, i varje fall enligt den deckare som jag nyligen läst, Cirkeltecknaren av Fred Vargas.
Jag skulle säga att det är en högst vanlig standardhistoria, en knepig kommissarie och en brottsling som man liksom inte kunde tro skulle göra något sådant. Det har skrivits, och kommer att skrivas, tusentals liknande romaner.
Denna bok lämnar inget större intryck men var ett helt okej tidsfördriv, betyget blir därmed 2 av 5 handfängsel.
Det är omöjligt att kunna allt men med en instruktionsbok, sunt förnuft och dyrköpta erfarenheter kommer man långt på vägen.
En före detta kollega, som jag i övrigt inte hade så mycket till övers för, brukade säga att om någon ansträngt sig för att skriva instruktionen så kan vi åtminstone anstränga oss genom att läsa den. I detta håller jag med honom men det är det långt ifrån alla som gör.
När man är aningen längre tid ombord på ett fartyg så behöver man fylla på förråden.
Ombord finns det ofta ett system som kallas slop chest, eller på svenska slabb. Detta är ett mindre varulager med personliga förbrukningsartiklar som man hämtar och skriver upp på en lista. Kostnaden för ens köp dras sedan av på lönen.
Choklad från Marabou är populärt bland den filippinska besättningen. Den tas med hem vid avmönstringen som souvenir, enligt uppgift inte för att det är så fantastisk kvalitet utan mest för att det är kul med utländska varor i hemlandet. Tobak säljs endast under färd mellan två länder eftersom det då blir befriat från punktskatter.
Dagens sjöfart är på gott och ont långt mer uppstyrd än vad ryktena säger. Starköl finns till försäljning på allt färre fartyg, främst för att undvika att folk dricker för mycket men även för att externa aktörer såsom kunder tycker att det överlag är olämpligt.
Oftast är det skepparen som sköter slabben och det är väl också orsaken till att inte alla rederier fortsätter med slabb. I längden blir det dyrt att betala skepparlöner för att inventera godispåsar, enklare då att antingen göra allt gratis eller att avskaffa det helt.
Även om jag inte är någon större kund så är det praktiskt och trevligt att möjligheten finns. Det finns roligare saker man kan göra på sin lediga tid än att behöva springa iland för att akutköpa tandkräm.
