Det har passerat ett flertal fickknivar genom mina fickor, ibland försvinner de och ibland återfinns de långt senare.
Liten men naggande god
Har man väl börjat att bära en fickkniv till vardags så känner man sig naken och frustrerad utan. De är sällan det bästa redskapet men oftast alldeles tillräckligt för klara klurigheten och gå vidare i tillvaron.
Senaste åren har jag haft en Victorinox Rambler, stor som ett lillfinger och använd dagligen. Jag minns inte var jag köpte den men förmodligen någonstans där fickknivar säljs. Rekommenderas varmt men saknar bladspärr och är lite svår att rengöra, betyget blir därför en stark 4 av 5 problemlösare.
Berätta lite om dig själv för de som inte vet vem du är:
”Jag är en äventyrlig Skoda Fabia Kombi av 2019 års modell som ofta är ute på vift med min maskot Lukas. Jag kom in i familjen när Farfar åkte på skroten efter att motorns styrsystem gav upp.
Vissa tycker säkert att jag är en tråkig töntbil men sånt hör man mest från muskelbilar som sällan lämnar kommunen.”
Nämn en sak som inte många vet?
”Jag har en löstagbar laddbar ficklampa i bakluckan!”
Vad var bäst med bilsemestern till Spanien?
”Andorra har billig bensin och vägarna är väldigt snirkliga, det gällde att hålla alla hjulen på asfalten. Till sist så är det alltid kul att åka färja och sova över nere på bildäcket!”
Vad var sämst?
”Det var någon som tutade ilsket en gång men jag tror att den bilen bara hade en dålig dag”
Har du skickat några vykort?
”Javisst! Min kompis Jeepen, en välutrustad Landrover Defender utanför Stockholm, fick ett vykort. Jag tror att han faktiskt är lite sotis men han tackade artigt.”
Har du några tips till andra som tänker göra en liknande resa?
Alltid bra att veta vart man är på väg
”Det är egentligen bara att åka men det är nog bra att ha gjort service innan och ha kollat försäkringen så att det inte är något oklart.
Några länder har lite krav på extrasaker man ska ha i bilen men det hittar man ganska lätt på nätet. Vägatlas, filt och en grov resplan är praktiskt men annars löser sig det mesta längs vägen.”
Vad ser du fram emot när du kommer hem?
Bort med resdammetBra däckbytarväderEn sista åtdragning
”Det ska bli skönt med en rejäl tvätt och sen byta till sommardäck. Jag gissar att det första tiden kommer att bli mycket tjôt med grannbilarna på parkeringen, de är ofta intresserade av vart jag tagit vägen.”
Några planer inför framtiden?
Trött passagerare
”Det har snackats om ett dop i Norge till sommaren men annars inte något konkret. Närmaste tiden blir nog mest vardagsresor och någon utflykt med grannhunden, hon behöver luftas ibland. Tiden går ju fort så snart ska jag väl iväg på jobb också.”
Tack så mycket för alla svar!
”Tack själv! Det är bara trevligt att kunna sprida glädje och inspiration.”
För snart tjugo år sedan var jag delägare i en liten snipa, en Saga 20 med det något fantasilösa namnet Saga. När jag tänker tillbaka på det så var det trevligt, speciellt medlemsskapet i Rörstrands båtklubb. Lika mycket tycker jag att det är skönt att inte längre vara båtägare.
Husbåtar vid Lilla Bommen
Det verkar vara så att när män uppnår en viss ålder så börjar vi fundera på om det inte vore trevligt att bo i en husbåt. Som tanke är det lockande men det finns en orsak att de flesta i världen bor i hus på land, måhända lite tråkigt men praktiskt.
Min bror skämtade en gång och förklarade att det finns en kategori av män som av olika skäl har lite för gott om tid. De har också lite för ont om kvinnor i livet och plötsligt får de för sig att lösningen på alla problem är att skaffa en lite för stor fritidsbåt. De har samtidigt även lite ont om pengar så därför köper de en båt som är i lite för dåligt skick och som kräver en lite större arbetsinsats än de egentligen hade räknat med.
Resonemanget är så klart aningen tillspetsat men visst förstår jag poängen. Samtidigt är det lite beundransvärt när människor kastar sig ut och startar stora projekt mot alla odds.
Samma bror brukar även instämma i resonemanget att om båten hade kostat lika lite och kräva lika lite jobb som man säger till sin fru, då hade det varit värt det. Svårigheten är väl att hitta balansen.
Jag åker gärna färja och jag följer gärna med i andras båtar men när det kommer till att skaffa en egen så står jag nog tillsvidare kvar på kajen.
Det är inte roligt att vara en som blir upprörd över bilparkeringar men vad ska man göra?
Plats 310, det är där man hör hemma
Jag tog körkort sent i livet och väntade länge med att köpa bil. Fortfarande föredrar jag att cykla eller åka spårvagn men eftersom jag bor i stadsdelen som kollektivtrafiken ignorerade och vädergudarna glömde så behöver man av och till bil för att klara vardagen någorlunda smärtfritt.
Till en början använde jag bilpool men efter att priset höjdes och utbudet blev sämre så valde jag att köpa en begagnad bil istället. Trots detta upplever jag inte mig själv som en fanatisk bilist, i perioder är jag faktiskt ganska trött på bilar.
Dåliga nyheter
Till hösten är det dags att plocka kommunala miljöpoäng! Våra hyrda parkeringsplatser kommer att sägas upp och ersättas med tillståndsparkering. Inte längre några egna målade rutor utanför vårt hus, istället kan vi leta efter en ledig plats någonstans i hela området varje gång vi kommer hem.
Granne letar parkering
När jag flyttade till Göteborg var den allmänna uppfattningen att fastän stans politiska ledning och tjänstemän var ganska odemokratiska och korrupta så gjorde de oftast något bra för invånarna, därför valdes de om av gammal vana. Kanske var det hanteringen av trängselskatten som öppnade ögonen för folk, numera verkar i alla fall den välvilliga inställningen vara som bortblåst…
Här ska det byggas nytt!Lättparkerade och oftast i vägen
Det är inte omöjligt att framöver används vår gamla parkeringsplats som praktexempel i en hurtig reklamfilm om hur stan är hållbar och attraktiv för folk med sotarmössa.
Göteborg, du ska vara den trevliga och lite avvikande staden som kryssar genom livet lite gôtt. Här bygger vi bilar och tittar åt andra hållet när verkligheten gör sig påmind. Varför måste du reta upp folk i onödan?
När man är gräsänkling så är det alltid välkommet när grannhundarna tar ut en på vädring i närområdet. Den här gången bar det av till Rya skog på klafsig lunchpromenad.
Väl hemkommen så var det hög tid att jaga ut fiskmåsarna från lägenheten och förbereda middagen.
En sak som gett min omvärld mycket huvudbry genom åren är att jag aldrig har haft ett konto på Facebook.
Gemenskap i utanförskap
Jag erkänner glatt att jag hade helt fel om Facebook, jag var övertygad om att det skulle vara en dagsslända och en totalflopp men så blev det uppenbarligen inte. Anledningen till detta var ju så klart deras sätt att marknadsföra sig i början.
För att nå en funktion i ett socialt nätverk så måste man ha nått en viss grad av uppslutning. Om ingen du känner har en amatörradio så spelar det ingen roll hur mycket du sänder, dina bekanta kommer aldrig att höra dig. Bjuder du folk på middag via fax så lär du numera få äta ensam. För att Facebook snabbt skulle nå många potentiella användare så byggde de in en funktion som jag avskydde.
En användare kunde lätt massimportera e-postadresser från sitt e-postkonto och därefter skicka ut en inbjudan till dessa adresser med frågan om jag som mottagare var intresserad av att bli ”vän” med dem, på Facebook. Accepterade man inbjudan så fick man frågan om man ville bjuda in andra från sin adressbok och sedan var lavinen i full gång.
Jag jobbade vid den här tiden på Sveavägen i Stockholm och tillbringade en ganska stor del av min vardag med att skicka e-post. Utöver telefon så var det via e-post man kommunicerade med leverantörer, kunder och inte minst allmänheten. Plötsligt började vänförfrågningar från alla möjliga som på något sätt hade haft kontakt med min e-postadress forsa in.
Hela världen tycktes från en dag till en annan vilja bli vän med mig på någon ny hemsida som hette Facebook. Eftersom jag i ungefär samma veva bytte jobb två gånger och dessutom startade upp en sidoverksamhet så öste det även in förfrågningar på mitt privata e-postkonto. Ganska snabbt la jag in dessa mail i spamfiltret och jag förutsatte så klart att resten av mänskligheten gjorde likadant. Där hade jag fel, användarbasen växte och blev gigantisk.
På utsidan stod jag kvar och skakade på huvudet.
Som ung vuxen i Stockholm kring IT-yran runt millennieskiftet så hade jag så klart bekanta som jobbade med ”data”. Flera av dessa sysslade med de webcommunities som redan fanns och som drevs av de i Stockholm då stora företagen Spray och Passagen. MySpace hade tidigare varit en utländsk nischkonkurrent inom musikankdammen men varför övergavs alla dessa tjänster till förmån för Facebook?
Facebook var vid den här tiden inte en särskilt mycket bättre tjänst men den var annorlunda, på gott och ont.
En skådespelare tolkar en rollfigur medans en deltagare i en dokusåpa agerar som sig själv. Publiken förstår förhoppningsvis detta och bedömer skeendet därefter. På ett traditionellt webcommunity så var det ganska okej att Diego de la Vegas användaridentitet var ”Zorro – den maskerade hämnaren” men på Facebook så förväntas han helt enkelt vara enbart Diego, aristokraten med den döva butlern och allt vad det innebär av verkliga förpliktelser och sånt.
I takt med att internet växte upp och blev totalintegrerat i vår vardag så försvann samtidigt stora delar av lekfullheten och möjligheten till att testa andra identiteter än sin vanliga. När jag gick på Chalmers mellan 2007-2011 hade vi interna e-postlistor, några gånger roade jag mig med att skicka ut mail till hela klassen med identiteten ”Helga Levin, Jonas’ mamma”. Hade jag gjort något liknande i dagens nätmiljö? Tveksamt.
Blir det lika roligt när alla bara är sig själva hela tiden, med sociala koder, normer och allt? Nej, men det är otroligt mycket enklare att reglera och inte minst kommersialisera. En Zorro kan uppenbarligen aldrig ställas till svars för sitt agerande, fråga kommendant García, men däremot behöver säkert Diego de la Vega köpa ny diskmaskin, teckna hästförsäkring och inte minst delta i skvallergrupper om grannskapet.
Jag brukar tjata om att det enda som är bättre än den perfekta lösningen är den standardiserade lösningen. När Facebook då de facto blev en världsstandard inom många områden, varför ändrade jag mig inte och skaffade ett konto på Facebook som alla andra?
Svaret är enkelt: Jag är i vissa avseenden på tok för tjurskallig för mitt eget bästa.
Det var länge sedan jag åkte tåg men nyligen så satt jag faktiskt på ett sådant där uppfräschat X2000 mellan Malmö till Göteborg. Jag gillar att vanka runt mellan vagnarna under färd men annars är ett vanligt argument för just tåg som persontransportmedel att man kan sitta still och jobba under resans gång.
Här kommer en kort uppräkning av olämpliga arbetsuppgifter en passagerare avråds från att utöva medans vederbörande färdas genom det västsvenska regnlandskapet:
Finhackning av lök och andra grönsaker
Gravyr av vigselringar samt urmakeri
Lödning av kretskort
Icke-akut kirurgi samt tandvård
Målning av dekorativa mönster på oglacerad keramik
Listan kan utökas men en skarptänkt läsare inser snabbt att det handlar om moment som är aningen pilliga. Detta tåg skakade nämligen som om lokföraren svängt av från rälsen för att gena över en grusväg. Har tåg snökedjor på hjulen i april? Genom fönstret höll jag förgäves utkik efter förrymda kvigor och timmerbilar.
Man ska inte dock inte klaga i onödan, vi kom fram till slutstationen före utsatt tid och det är ju uppskattat! Betyget på resan blir 3 av 5 semaforer.
Uppdaterat: Fixade till en upprepning efter påpekande från läsekretsen..!
Ibland läser jag dystra prognoser om musikindustrin och dess framtid. Mycket handlar om att teknologiska skiften som streaming och datoriserat skapande medför att musiken går från att vara en konstform till en urholkad konsumtionsvara bland andra. Vad jag kan se så är det en ganska korrekt beskrivning av utvecklingen.
Modernt framförande av gammal låt
Kalla mig hipster men borttagna mellanhänder och sänkta trösklar möjliggör samtidigt att fler inte bara kan konsumera utan även skapa och det är väl i grunden positivt?
Guide Levin 