…så nu ger man väl fan i politiken och låter folk få tycka vad de vill, för inte är det någon mening att slåss i nån förening. Nä, det tjänar ändå ingenting till
ur ”Pessimistkonsulten” av Ronny Eriksson
Jag var en gång ganska politiskt intresserad men sen ebbade det ut. I ungefär samma veva slutade jag att hoppa in som röstmottagare när det var dags för allmänna val.
Politiska partier idag är inte så mycket av idébaserade grupperingar som söker förbättringar. De är mer kampanjorganisationer för enskilda individers strävan efter inflytande. Att ta makten blir första prioritet, vad man sen ska använda den till tar man allt eftersom.
Det ska vara kul att rösta
Att kryssa en lämplig person är därför viktigare än att välja rätt parti. I bästa fall hittar man någon att lita på. I värsta fall så var människan skogstokig och då kanske det är lika bra att denne hamnade i Europaparlamentet så att vederbörande inte kan orsaka så mycket skada på hemmaplan.
Nåväl, nu är förhoppningsvis cirkusen över för den här gången och livet kan återgå till det normala!
Sommaren tog tid på sig och värmen höll sig på avstånd men det hindrade oss inte att förra ledigheten ge oss ut till Säveåns dalgång för att titta på forsarna.
Närmare regnskog än så här blir svårt att hitta inom pendeltågsavstånd från Göteborg. Det var drypande blött och inte så paddlingsvänligt.
Förmodligen är det riktigt prunkande här på högsommaren, vi får göra ett återbesök då.
En bunt romaner som jag varmt kan rekommendera är Stadsserien av Per Anders Fogelström. Nu har jag slutfört den andra boken av fem, Barn av sin stad, och jag ser fram emot att läsa nästa.
Serien handlar om hur Stockholm växer och förändras från gammal stad med trähus till dagens moderna plats, skildrat genom flera generationer av samma familjer.Är man förtjust i gatunamn så får man sitt lystmäte men om man inte gillar sånt så finns annan litteratur. Själv så gillar jag de tydliga geografiska referenserna och därför får den full pott, 5 av 5 slafsiga rännstenar!
Häromdagen blev jag tillfrågad av mitt fackförbund Sjöbefälsföreningen om jag kunde tänka mig att medverka på ett seminarium under årets Almedalsvecka.
Jag behövde inte vara på plats i sommar utan det räckte med att jag filmade mig själv när jag svarade på vissa frågor samt ställde frågor till publiken. Självklart att jag ställer upp på det!
Improviserat kamerastativ
Det är inte lätt att hitta en bra miljö ombord för film, bakgrunden är ganska bullrig och ljuset är inte det bästa. Jag har heller inte filmat något genomtänkt sen jag gjorde en fem minuter lång svartvit skräckfilm som specialarbete i gymnasiet men det gick vägen till slut.
En grej jag har funderat på är att i framtiden driva en vingård, problemet att jag inte är särskilt intresserad av vin. Tanken på att odla vin och förädla är lite lockande men bör man inte ha någon sorts passion för själva slutprodukten? Det kanske bara är bra om man har en viss distans till det.
Folk har olika smak
Jag har verkligen försökt att lära mig grunderna och smaka runt men landar alltid i att det smakar väl ganska likartat. Vissa hittar toner av fyrverkerier och solnedgångar när de smakar på vin men jag tycker att det liksom smakar väl gott och inte så mycket mer.
En grej jag gillar skarpt med vin är glasen de serveras i. Det är snyggt med hög fot och de har ofta en schysst svepande form, speciellt så har jag en viss fäbless för tulpanglas. En schysst vinöppnare är också kul att fingra på.
På något sätt är det här lite knepigt. Jag är vuxen, jag passar ganska bra i basker och jag har inga problem att babbla hål i huvudet på folk. Vin som livsstil borde passa mig perfekt men av någon anledning så klickar vi inte.
Få saker är så olämpliga i sociala sammanhang som att somna. Jag är expert på området.
Inte mitt problem
Ibland kan jag tycka att sättet som vi umgås på i Sverige är knepigt. Man blir ofta bjuden på mat, gott men gärna lite för mycket. Man sitter stilla längre perioder i slutna utrymmen, fullt rimligt med tanke på vädret. Man konverserar om lagom okontroversiella ämnen, vi är på gott och ont präglade av vår konsensuskultur.
Placera mig lite övermätt i ett någorlunda varmt vardagsrum, gärna med lite nedsatt belysning och en bekväm soffa. Ögonlocken blir tunga och jag somnar som om jag skulle in på en operation. Inte så uppskattat av omgivningen.
Trevligt men man bör välja sina tillfällen
Det är dock lite klurigt att hitta en väg ut ur ett sådant system utan att antingen väcka förargelse eller att undvika medverkan. Ett sätt är att bälga i sig stora mängder kaffe, ett annat sätt är att röra på sig.
I år kom hjultomten tidigt. Efter en hel del funderingar och lite provskakande i butik har vi nu investerat i en pirra för allmänt lägenhetsbruk.
När det kommer till magasinskärror så är valet alltid en avvägning mellan kapacitet, smidighet och pris. Man kan inte få allt, man får nöja sig med en kompromiss. I nuläget så hellre en liten och smidig med något mindre lastkapacitet än en stor och klumpig som kan kånka allt.
Slitvargen Hörby bruk P3 flyttar det mesta och håller landet rullande men är lite för klumpig, det modulära muskelmonstret från tyska Expresso är drömmen för en entusiast men kostar på tok för mycket för att enbart hobbyanvändas, dessutom är den lite för stor och blir därmed mest en förrådsvärmare.
Smidig storlek ihopfälldLagom stor utfälld
Jag är inte bara dumsnål utan har dessutom alltid varit tveksam till ihopfällbara pirror med bärande detaljer av plast. Ibland bör man utmana sina fördomar, på vinst och förlust chansade vi på en instegsmodell av Julas eget märke Hard Head.
Aningen för tungt? Ingen minns en fegis
Den tar liten plats ihopfälld och går lätt att bära med en hand. Maxlasten är endast 90 kg och den klarar därför med lite ansträngning knappt en stapel med fyra bildäck men förmodligen inte så mycket mer. Till lägenhetslivet funkar den bra som nybörjarpirra men bor man i villa med trädgård eller ska ha den i yrket så bör man nog välja något bastantare.
Priset är helt okej men ergonomin inte helt hundra, därför får den endast 3 av 5 flyttpizzor.
Några gånger per år får jag frågan om hur många barn jag har. Mig veterligen har jag inga alls. Ibland, men inte alltid, kommer då följdfrågan om varför jag inte har barn.
Det enklaste svaret är att jag inte har barn för att jag inte har skaffat några. Egentligen är det i grund och botten inte något särskilt genomtänkt beslut utan det har helt enkelt aldrig varit aktuellt.
Är jag missnöjd? Nej, det kan jag inte påstå, snarare ganska likgiltig. Tro mig, vill man reta upp norddanska kvinnor i medelåldern när man är på konferens så är ett sådant uttalande ett ganska säkert kort. Faktum är att även vissa män kan se rött när de hör på maken. Sådana här spörsmål hade nog faktiskt varit ännu mer laddade om jag vore kvinna, överlag bryr sig folk på tok för mycket om hur andra lever sitt liv…
Jag är heller inte liksom emot barn i allmänhet. Vi har en förskola på vår innergård och ibland tittar jag på deras stojande lekar genom köksfönstret. När den är stängd på sommaren så kan jag tycka att det blir lite väl tyst men överlag är det inte något som stör mig nämnvärt.
I början av 20-årsåldern så rörde jag mig mycket kring gaycommunityt i Stockholm och där var det gott om vuxna utan barn. De hade inget dåligt liv och det har inte jag heller. Nu har jag ett ganska blandat umgänge även om de utan barn överväger, föräldrarna är ofta upptagna med sitt.
Men det här med att dö själv och inte bygga på något arv och sånt?
Ett sommarjobb i kommunal hemtjänst lärde mig redan som tonåring att föräldraskapet inte är en garanti för att slippa isolering och ensamhet. Det finns gott om misär bakom stängda lägenhetsdörrar och ibland är barnen endast intresserade av den gamles pengar.
Förr hade jag också en granne som jobbade som undersköterska med vård i livets slutskede. Hon hade döende patienter kring sig hela tiden och hennes budskap var ganska klart: Vi gillar att tro annorlunda men när vi dör så är vi alla ensamma.
Vissa hävdar att barn i sig är meningen med livet och det kan det säkert vara för dem men vi är alla olika. Jag är inte särskilt religiös av mig och tycker väl att folk får ha vilken mening med sina liv som de själva önskar.
Är då inte frånvaron av barn en stor fördel privatekonomiskt eller i jobbet? Kanske, kanske inte. Det finns både för- och nackdelar. Samhället är uppbyggt kring barnfamiljer och ibland får man negativa effekter av att bryta mot normer.
Lite kufig anses man dock vara. Behöver en bekant som är förälder hjälp med att exempelvis hämta på lekis eller köra deras telningar till ridskolan så frågar de aldrig mig. Till protokollet vill jag dock anföra följande: Jag har varit barnvakt tre-fyra gånger i livet och det var för mina brorsbarn, ingen varken dog eller skadades allvarligt och det verkar bli folk av dem också.
Ett samhälle behöver alla typer av människor för att gå runt och det finns faktiskt behov av vuxna som inte är föräldrar, fråga närmsta obstinata tonåring…
Earl Grey, jasmin eller Lapsang. Det finns många bra tesorter men dessa mina favoriter. Bäst är lösvikt från snofsaffär bryggd i kanna men jag klarar mig ofta gott med engångspåsar.
Rött te innehåller inte blad från teplantan och är enligt mig därför per definition inte ett te utan en brygd på rooibos, den distinktionen verkar jag dock vara ganska ensam om att upprätthålla. Själv är jag inte särskilt förtjust i rött te men folk får väl dricka vad de vill.
Jag har aldrig förstått människor som inte gillar te, det som är så gott…
