Jag mötte en udda fågel i Rotterdam.


Han var svår att identifiera, trots andig näbb och markant blåtira. En bildsökning i Artfakta slog fast att han förmodligen var en Nilgås.
Vi var båda långt hemifrån.
I vissa parker finns en grund damm, ibland bebodd av en högst vanlig Silkeshäger.


Diskret beteende, helvit fjäderdräkt, svarta ben, långsmal näbb. Denna elegant pryder även turisternas vykort.
Förr blev de hattplymer.
Det är rimligt att en fågel som man ser strutta runt på badstranden inte är särskilt ovanlig.

Sannolikt är detta en juvenil högst vanlig Medelhavstrut. Det gråspräckliga vingpartiet och att bilden är tagen på sydligare breddgrader gör antagandet ännu rimligare.
Att det skulle vara en utklädd haj verkar högst osannolikt, fast helt säker kan man ju aldrig vara.
Svanar känner de flesta till, många har blivit bortschasade av en.


Knölsvanen som jag mötte i Sannegården höll sig på sin kant. Hennes karaktäristiska näbbknöl kan ibland vara svår att se, då kan man istället spana efter den svarta näbbroten.
Bäst är att hålla sig på respektfullt avstånd.
Människor och duvor verkar leva i hyfsad harmoni.

Tydliga svarta fält nertill och inga vita halsfläckar gör att det är ganska lätt att artbestämma stadsduvor som en klippduva.
Katter anser att de smakar fågel.
Mölndalsåns morgonmöte avlöpte lugnt.


Familjen Vigg, med sina karaktäristiska nacktofsar, såg pigg ut. Ingen andnöd.
Plötsligt satt en aningen tjock fågel på balkongräcket.



Spetsig näbb och bruna fjädrar, enligt såväl naturbok som sambo så tyder det på en ung koltrasthona.
Besöket varade inte länge.