Ibland när det görs en nyinspelning av en äldre film så kan det lätt bli lite blodfattigt och tandlöst.
Den nya versionen av vampyrklassikern Nosferatu är dock en habil skräckhistoria, trots ett gammalt manus så fattar man tugget i ett nafs.
Det är snyggt filmat och lagom många karaktärer att hålla reda på men lite väl långdraget gör att betyget landar på 4 av 5 kistor.
Nu när man fått blodad tand så kanske det är dags att återse originalet?
Man ska inte förringa brukslitteratur av kioskmodell, emellertid bör den kanske inte tas på fullt allvar.
”Stygg… och snygg!” av Leslie Kelly kretsar kring en föräldralös bartender som får reda på att hon eventuellt är arvtagare till en stor förmögenhet, en rik ungkarl råkar också befinna sig i händelsernas centrum och då går det ju som det går.
Bra inlevelse och tydligt språk kan dessvärre inte bära den något tunna intrigen och faktumet att den är aningen förutsägbar gör att betyget blir endast 2 av 3 5 suktande blickar.
Uppdatering: korrigerade ett skrivfel, skalan går till 5, inte 3
Juveler försvinner på äldreboende, pensionerad änkling anlitas som privatspanare, om detta handlar Netflixserien A Man on the Inside.
Allt är så klart inte så lätt när man är ovan, överlag är det en småtrevlig historia men utan riktiga toppar eller dalar. En allmän känsla av trevligt tidsfördriv utan större eftersmak gör att betyget blir 3 av 5 stela leder.
Netflixfilmen Holiday in the Wild är en julfilm av det mycket förutsägbara slaget.
Med ett synnerligen svagt manus och oengagerade skådespelare så är det svårt att bli nöjd men vi bjuds frikostigt på olika elefantbaserade scener och det gör att betyget blir hela 2 av 5 safaritält.
Christmas on Windmill Way är en ganska blek film som sänds i jultider.
En amerikanskt gammal holländsk väderkvarn med tillhörande såg hotas av ett skurkigt fastighetsbolag som vill bygga hotell och hela bygden blir ledsna. Som tur är så händer något och ordningen återställs till det normala. Alla nöjda.
Manuset haltar en smula. Väderkvarnar är ju alltid ett säkert kort i många sammanhang men den totala frånvaron av hästar gör att betyget endast blir 2 av 5 dekorativt målade träskor.
Netflixserien The Gentlemen är en lagom lättsam och blodig komedi om en adelsfamilj på brittiska landsbygden som har något att dölja.
Den har sina poänger och bra utmejslade rollfigurer men handlingen är lite förutsägbar och betyget blir endast 3 av 5 tweedkepsar.
Folk har mycket åsikter kring hemberedskap och jordens undergång.
Häromdagen kom äntligen den nya utgåvan av myndighetsbroschyren ”Om krisen eller kriget kommer” i brevfacket!
Inte minst pandemin lärde oss att det är bra att vara förberedd på det oväntade och det är ju bra att även denna broschyr uppdateras med jämna mellanrum. Bra tips och tydliga illustrationer gör att betyget blir 4 av 5 konservburkar.
Vi håller tummarna för att det kommer att gå bra framöver.
Efter en längre tid på samma plats så blir man till slut hemmablind.
Muntre skotten Steve Marsh har stannat till i Göteborg en trevlig försommardag och blivit helt golvad över stadens skönhet. Själv har buttre jag gått runt och muttrat om att stan är ett råkallt bakvatten, utan glädje men fullt av motvind och sura fiskmåsar.
Finns det något bortom Ramberget, bortom blommorna på gården och sången på Florens trubadurkvällar, något jag missat? Kanske det.
Av och till ramlar man över berättelser som för en stund får en att vilja bli jazzpianist, ett yrke som jag nog inte hade passat i.
Gentlemen av Klas Östergren är lättläst och har ett bra flyt. Handlingen är hyfsat trovärdig och miljöskildringarna likaså. Emellanåt är det lite väl mycket ung-vuxen-ångest men ändå blir betyget 5 av 5 dystra paradvåningar.
I sinom tid så kommer jag nog även att läsa nästa bok i serien.
Varför fastnade jag för just den nordirländska rockgruppen Therapy?? Ingen aning.
Gjorde inte de bara en skiva på 90-talet och deras största hit var en cover?
Nja, jo. De gjorde ju fler skivor och de hade väl fler hits men visst är det skivan Troublegum och låten Diane som alla minns. Eller rättare, som några få minns, däribland jag.
Något måste man ju dock företa sig emellanåt och jag åkte själv 2016 till Amsterdam enkom för att se just Therapy? på Melkweg. Var det en bra konsert? Jovars. Jag hade ingen aning om att spelningen skulle vara akustisk. Publiken satt ner och få ungdomar syntes till, utom jag själv då.
Det är mycket som är märkligt i tillvaron men på något sätt tuffar detta band på och det är ju kul i sig.
Guide Levin 