Det är somrigt med livemusik utomhus i anrik miljö.
Ola Aurell är en aningen obskyr trubadur från kranskommunen som dessvärre är lite förbisedd, kanske därför hans konsert inte var helt fullsatt. Lite kort, lite för tidigt på kvällen men allt genomfördes med bravur så betyget blir 4 av 5 städade fniss.
Blodigt och helt okej manus i ganska realistiska miljöer men med en ganska orealistisk story, så kan man sammanfatta tv-serien Killing Eve.
Personskildringarna är balanserade, ingen innerst inne är varken helt ond eller god. Lätt att hänga med men ibland blir det tomgång.
Jag tror att första säsongen räcker, just nu jag ingen längtan efter fler men jag kan tänka mig att ge andra säsongen en chans. Bra soundtrack gör att betyget blir 4 av 5 kontraktsmord.
Netflix har förgäves försökt få mig att bli intresserad av frågan ”Vem är Erin Carter?”.
Vill man filma en kalkonserie så är min rekommendation att göra det fullt ut, anställ kalkoner för att spela alla statistroller. Det har man inte gjort här.
Hade det varit riktiga fågelfän som agerade i bakgrunden så hade betyget blivit strålande men nu får det bli 2 dåliga manus av 5 möjliga.
Oktoberfest 1900 är minsann en tv-serie med klafs!
Här bjuds det på många hektoliter öl, marken är lerig, blod spills till höger och vänster. Handlingen är föredömligt enkel. En ny familj anländer till Bayern för att slå sig in på Oktoberfest, komplikationer uppstår såklart och ruskiga konflikter byggs upp för att sedan rejält krevera.
Även om serien säljs in som baserad på verkliga händelser så är handlingen nog aningen tillspetsad. Fint skådespel och lagom mycket knepigheter att hålla reda på gör dock att betyget blir 4 av 5 skummande sejdlar!
Paris är ju en fin stad men tyvärr är det ju en massa mord där, i varje fall enligt den deckare som jag nyligen läst, Cirkeltecknaren av Fred Vargas.
Jag skulle säga att det är en högst vanlig standardhistoria, en knepig kommissarie och en brottsling som man liksom inte kunde tro skulle göra något sådant. Det har skrivits, och kommer att skrivas, tusentals liknande romaner.
Denna bok lämnar inget större intryck men var ett helt okej tidsfördriv, betyget blir därmed 2 av 5 handfängsel.
Det var ju bra att Östtyskland öppnades och säkerhetstjänsten Stasi la ner. Om vad som kunde hänt med de som blev över handlar Netflixserien Kleo. Även om den är mycket våldsam så finns det gott om komiska inslag och sånt är ju alltid trevligt.
Visst, handlingen är aningen förutsägbar men inte för mycket. Snyggt filmad och riktigt bra jobb med miljöerna gör att betyget blir 3 starka gråa uniformsmössor av 5 möjliga. Kanske ser jag den andra säsongen eller så skippar jag den.
Sevärd men lätt att glömma.
Letar man efter mysiga mord i Stockholms antikhandlarmiljöer så är Jan Mårtenson den författare vars verk man ska fråga efter, han har skrivit mängder av dylika alster!
Elakt spel är en i raden av alla dessa, den är lättläst och lagom spännande med samtida inslag från nyheternas värld. Miljöerna är välbeskrivna och persongalleriet varierande men den känns aningen som en dussinproduktion så därför blir betyget endast 3 skott i mörkret av 5.
En bunt romaner som jag varmt kan rekommendera är Stadsserien av Per Anders Fogelström. Nu har jag slutfört den andra boken av fem, Barn av sin stad, och jag ser fram emot att läsa nästa.
Serien handlar om hur Stockholm växer och förändras från gammal stad med trähus till dagens moderna plats, skildrat genom flera generationer av samma familjer.Är man förtjust i gatunamn så får man sitt lystmäte men om man inte gillar sånt så finns annan litteratur. Själv så gillar jag de tydliga geografiska referenserna och därför får den full pott, 5 av 5 slafsiga rännstenar!
Man ser oftast smart ut när man läser tjocka böcker.
Don Quijote av Miguel de Cervantes var dock inte värd ansträngningen, efter att ha tröskat mig igenom en fjärdedel så gav jag till sist upp.
Handlingen är på tok för utdragen och förutsägbar. Det gör att betyget endast blir 2 av 5 lansar.
Desto roligare var det faktiskt att besöka platsen där romanen utspelar sig!
Ibland läser jag dystra prognoser om musikindustrin och dess framtid. Mycket handlar om att teknologiska skiften som streaming och datoriserat skapande medför att musiken går från att vara en konstform till en urholkad konsumtionsvara bland andra. Vad jag kan se så är det en ganska korrekt beskrivning av utvecklingen.
Kalla mig hipster men borttagna mellanhänder och sänkta trösklar möjliggör samtidigt att fler inte bara kan konsumera utan även skapa och det är väl i grunden positivt?
Tillsvidare ser jag glaset som halvfullt.
Guide Levin 