Få saker är så olämpliga i sociala sammanhang som att somna. Jag är expert på området.
Inte mitt problem
Ibland kan jag tycka att sättet som vi umgås på i Sverige är knepigt. Man blir ofta bjuden på mat, gott men gärna lite för mycket. Man sitter stilla längre perioder i slutna utrymmen, fullt rimligt med tanke på vädret. Man konverserar om lagom okontroversiella ämnen, vi är på gott och ont präglade av vår konsensuskultur.
Placera mig lite övermätt i ett någorlunda varmt vardagsrum, gärna med lite nedsatt belysning och en bekväm soffa. Ögonlocken blir tunga och jag somnar som om jag skulle in på en operation. Inte så uppskattat av omgivningen.
Trevligt men man bör välja sina tillfällen
Det är dock lite klurigt att hitta en väg ut ur ett sådant system utan att antingen väcka förargelse eller att undvika medverkan. Ett sätt är att bälga i sig stora mängder kaffe, ett annat sätt är att röra på sig.
I år kom hjultomten tidigt. Efter en hel del funderingar och lite provskakande i butik har vi nu investerat i en pirra för allmänt lägenhetsbruk.
När det kommer till magasinskärror så är valet alltid en avvägning mellan kapacitet, smidighet och pris. Man kan inte få allt, man får nöja sig med en kompromiss. I nuläget så hellre en liten och smidig med något mindre lastkapacitet än en stor och klumpig som kan kånka allt.
Slitvargen Hörby bruk P3 flyttar det mesta och håller landet rullande men är lite för klumpig, det modulära muskelmonstret från tyska Expresso är drömmen för en entusiast men kostar på tok för mycket för att enbart hobbyanvändas, dessutom är den lite för stor och blir därmed mest en förrådsvärmare.
Smidig storlek ihopfälldLagom stor utfälld
Jag är inte bara dumsnål utan har dessutom alltid varit tveksam till ihopfällbara pirror med bärande detaljer av plast. Ibland bör man utmana sina fördomar, på vinst och förlust chansade vi på en instegsmodell av Julas eget märke Hard Head.
Aningen för tungt? Ingen minns en fegis
Den tar liten plats ihopfälld och går lätt att bära med en hand. Maxlasten är endast 90 kg och den klarar därför med lite ansträngning knappt en stapel med fyra bildäck men förmodligen inte så mycket mer. Till lägenhetslivet funkar den bra som nybörjarpirra men bor man i villa med trädgård eller ska ha den i yrket så bör man nog välja något bastantare.
Priset är helt okej men ergonomin inte helt hundra, därför får den endast 3 av 5 flyttpizzor.
Några gånger per år får jag frågan om hur många barn jag har. Mig veterligen har jag inga alls. Ibland, men inte alltid, kommer då följdfrågan om varför jag inte har barn.
Det enklaste svaret är att jag inte har barn för att jag inte har skaffat några. Egentligen är det i grund och botten inte något särskilt genomtänkt beslut utan det har helt enkelt aldrig varit aktuellt.
Är jag missnöjd? Nej, det kan jag inte påstå, snarare ganska likgiltig. Tro mig, vill man reta upp norddanska kvinnor i medelåldern när man är på konferens så är ett sådant uttalande ett ganska säkert kort. Faktum är att även vissa män kan se rött när de hör på maken. Sådana här spörsmål hade nog faktiskt varit ännu mer laddade om jag vore kvinna, överlag bryr sig folk på tok för mycket om hur andra lever sitt liv…
Jag är heller inte liksom emot barn i allmänhet. Vi har en förskola på vår innergård och ibland tittar jag på deras stojande lekar genom köksfönstret. När den är stängd på sommaren så kan jag tycka att det blir lite väl tyst men överlag är det inte något som stör mig nämnvärt.
I början av 20-årsåldern så rörde jag mig mycket kring gaycommunityt i Stockholm och där var det gott om vuxna utan barn. De hade inget dåligt liv och det har inte jag heller. Nu har jag ett ganska blandat umgänge även om de utan barn överväger, föräldrarna är ofta upptagna med sitt.
Men det här med att dö själv och inte bygga på något arv och sånt?
Ett sommarjobb i kommunal hemtjänst lärde mig redan som tonåring att föräldraskapet inte är en garanti för att slippa isolering och ensamhet. Det finns gott om misär bakom stängda lägenhetsdörrar och ibland är barnen endast intresserade av den gamles pengar.
Förr hade jag också en granne som jobbade som undersköterska med vård i livets slutskede. Hon hade döende patienter kring sig hela tiden och hennes budskap var ganska klart: Vi gillar att tro annorlunda men när vi dör så är vi alla ensamma.
Vissa hävdar att barn i sig är meningen med livet och det kan det säkert vara för dem men vi är alla olika. Jag är inte särskilt religiös av mig och tycker väl att folk får ha vilken mening med sina liv som de själva önskar.
Är då inte frånvaron av barn en stor fördel privatekonomiskt eller i jobbet? Kanske, kanske inte. Det finns både för- och nackdelar. Samhället är uppbyggt kring barnfamiljer och ibland får man negativa effekter av att bryta mot normer.
Lite kufig anses man dock vara. Behöver en bekant som är förälder hjälp med att exempelvis hämta på lekis eller köra deras telningar till ridskolan så frågar de aldrig mig. Till protokollet vill jag dock anföra följande: Jag har varit barnvakt tre-fyra gånger i livet och det var för mina brorsbarn, ingen varken dog eller skadades allvarligt och det verkar bli folk av dem också.
Ett samhälle behöver alla typer av människor för att gå runt och det finns faktiskt behov av vuxna som inte är föräldrar, fråga närmsta obstinata tonåring…
Earl Grey, jasmin eller Lapsang. Det finns många bra tesorter men dessa mina favoriter. Bäst är lösvikt från snofsaffär bryggd i kanna men jag klarar mig ofta gott med engångspåsar.
Rött te innehåller inte blad från teplantan och är enligt mig därför per definition inte ett te utan en brygd på rooibos, den distinktionen verkar jag dock vara ganska ensam om att upprätthålla. Själv är jag inte särskilt förtjust i rött te men folk får väl dricka vad de vill.
Jag har aldrig förstått människor som inte gillar te, det som är så gott…
Det finns få grunkor som jag kan rekommendera så pass mycket som slipade solglasögon.
Det nedre paret är inte läsglasögon
Jag började bära glasögon till vardags rätt så sent i livet, mest på grund av fåfänga men även på grund av att jag vägrade inse att min smärre närsynthet begränsade mig i vardagen. Sett i backspegeln så var det mest tramsigt men så tänkte jag då…
Ytterligare några år tog det innan jag till slut nappade på ett kampanjerbjudande om att köpa slipade solglasögon och det är ett av de bästa köp jag gjort. Det är otroligt skönt att nu kunna se skarpt även i starkt solljus!
Betyget på produkten blir 5 av 5 bruna bågar, betyget på mitt tidigare velande blir 2 av 5 onödiga varv i rondellen.
En vanlig sak som många från östkusten blir förvånade över är att Göteborg inte är en så platt stad utan faktiskt ganska kullig. Min bild är ändå att stan är hyfsat cykelvänlig, speciellt på Hisingssidan.
Kvadricykel vid LoireflodenKvadricykel vid Loirefloden
Cykelbanorna är dock lite trånga på sina ställen, om inte hade man kunnat färdas per kvadricykel! Vi har hyrt en sådan i New Orleans och man stånkar fram med stil tills det kommer en kurva, backe eller mötande trafik. Svanar och fiskmåsar håller behörigt avstånd.
Jag kommer förhoppningsvis inte att dö närmaste tiden men vi ska ju alla den vägen vandra och det är alltid bra att ha funderat igenom eventuella önskemål när så sker. För många år sedan anmälde jag mig som organdonator, om någon är intresserad så är det fritt fram att plocka det som behövs. I övrigt har jag inte skrivit något testamente, ännu.
Det vore schysst att utan dröjsmål kremeras och spridas för vinden i hyfsad anslutning till platsen där jag kilade vidare. För att förtydliga, omkommer jag i en trafikolycka i en rondell behöver man alltså inte hälla ut mig bland massa bilar men kanske på lämplig plats i närheten? Faller ridån i hemmet kanske de som ska bo där efteråt inte vill ha en massa uthälld aska i sin bostad.
Avslutas livet på jobbet så begrav mig till sjöss. Det normala förfarandet är att frysa ner kroppen tills fartyget kommer till nästa hamn men det går nog att komma runt om man är lite kreativ. Pappersarbete blir det oavsett.
Eventuella ceremonier och ritualer överlåter jag med kallnad och alltmer likstel hand till mina efterlevande. Det är deras stund och inte min.
Jag har alltid gillat att vara vaken på nätterna och sova på förmiddagen. Det är något med nattens möjligheter och morgonens svårigheter som gjort att jag undvikit de tidigare timmarna på dagen.
Dessvärre har jag på senare tid märkt att jag vaknar allt tidigare. Numera är det inte helt ovanligt att jag redan har ätit frukost när det är dags att tvätta vid 11-snåret! Hur ska detta sluta?
Att vara morgonpigg är inte bra för min självbild, hoppas att rytmen återgår till det normala.
Häromdagen blev vi, på vinst och förlust, tillfrågade om vi inte skulle följa med på sommarsemester till Sumatra. Djungler och vatten stod på programmet.
Jag har aldrig varit i Indonesien men mina fördomar säger att det är fint men fullt med grönska och ganska många farliga djur. En vildare form av den ordnade tillvaron i Västeuropa.
Dessvärre är sommaren redan ganska fullbokad med jobb och andra åtaganden på hemmaplan så Sumatra får vänta till någon annan gång. Sånt är livet.
Guide Levin 